Jag skulle springa långpass, men istället blev det backträning. Ett spontant pass med många intervaller upp för en av mina hatkärleks backar. Den där långa vid Tennby spånbana. Planen var som sagt att springa långpass, eftersom jag inte kommer att ha möjlighet till det under helgen. På onsdagen när jag sprang mina progressiva intervaller var allt frid och fröjd tills jag kom hem. Löparmage från helvetet.

Jag har inte riktigt kunnat äta ordentligt sedan dess. Jag har inte kunnat ladda upp, men jag ville ändå testa att springa långpass. För att vara på den säkra sidan och nära hem, for jag till spånbanan. Två varv gick helt okej att springa, men sedan tog det stopp. Konsekvensen av för lite mat och småorolig mage gjorde att jag avbröt tankarna på långpass och istället bestämde mig för att köra backträning.

Jag har varit sugen på att springa backintervaller, jag vet hur bra de är för formen. Men det är så jobbigt alltså! Tennby spånbana är annars också kuperad och att sedan lägga till backintervaller på det. Pust! Hög puls och mjölksyra i benen. Jag kunde i alla fall avsluta passet med en bra känsla.

Det blev inte långpass, men det blev i alla fall över åtta kilometer och åtta backintervaller. Vilket är åtta mer än planerat. Jag kände mig förvånansvärt stark när jag spurtade upp för backen. Kanske all den styrketräning jag gjort under vintern har haft effekt? Då har det varit värt allt kämpande, tanken har ju hela tiden varit att det ska göra mig till en bättre löpare. Och det verkar det ha gjort.