Jag skulle springa långpass, men istället blev det backträning. Ett spontant pass med många intervaller upp för en av mina hatkärleks backar. Den där långa vid Tennby spånbana. Planen var som sagt att springa långpass, eftersom jag inte kommer att ha möjlighet till det under helgen. På onsdagen när jag sprang mina progressiva intervaller var allt frid och fröjd tills jag kom hem. Löparmage från helvetet.

Jag har inte riktigt kunnat äta ordentligt sedan dess. Jag har inte kunnat ladda upp, men jag ville ändå testa att springa långpass. För att vara på den säkra sidan och nära hem, for jag till spånbanan. Två varv gick helt okej att springa, men sedan tog det stopp. Konsekvensen av för lite mat och småorolig mage gjorde att jag avbröt tankarna på långpass och istället bestämde mig för att köra backträning.

Jag har varit sugen på att springa backintervaller, jag vet hur bra de är för formen. Men det är så jobbigt alltså! Tennby spånbana är annars också kuperad och att sedan lägga till backintervaller på det. Pust! Hög puls och mjölksyra i benen. Jag kunde i alla fall avsluta passet med en bra känsla.

Det blev inte långpass, men det blev i alla fall över åtta kilometer och åtta backintervaller. Vilket är åtta mer än planerat. Jag kände mig förvånansvärt stark när jag spurtade upp för backen. Kanske all den styrketräning jag gjort under vintern har haft effekt? Då har det varit värt allt kämpande, tanken har ju hela tiden varit att det ska göra mig till en bättre löpare. Och det verkar det ha gjort.

Minns ni när jag för någon vecka sedan planerade att springa backintervaller? Då blev det inte av, för jag hade rejäl träningsvärk i benen efter styrketräningen ett par dagar innan. Idag hade jag egentligen planerat att springa långpass, men jag var inte sugen. Istället ville jag ha ett snabbt och effektivt pass. Jag bestämde mig att för att springa backintervaller. Jag minns inte när jag skulle ha sprungit backintervaller senast. Visst springer jag kuperat ibland, med det här var första gången jag skulle springa strukturerat.

Uppvärmningen bestod av att springa till backen. Jag skulle springa på motionsslingan nära där vi bor. Dit är det ungefär en kilometer. Jag bestämde mig för att springa ett helt varv runt slingan innan jag började med själva intervallerna. Slingan är kanske 2 kilometer lång. Backen där jag skulle springa intervallerna är i mitten av slingan ungefär. Så 1 km, 2 km och så kanske 1 kilometer ännu på det. Totalt ungefär 4 kilometer löpning innan backintervallerna.

Motionsslingan är kuperad, plus att där finns en längre backe och det var den jag skulle springa uppför. Åtta gånger. Jag sprang upp och gick ner. Pulsen hann just och just komma under 150 under vilan. Direkt när jag var nere, vände jag och sprang upp igen. Pulsen rusade och jag flåsade som en blåsbälg. Jag tycker att det var jobbigare för flåset än det var för benen. Jag vet inte vad det beror på? En orsak till att jag ville springa backintervaller var för att få mer tryck i steget. Bättre löpsteg och bättre teknik. Nu tycker jag mest att det var som en vanlig intervall på platt asfalt. Flåsigt och jobbigt helt klart, men tja… vet inte. Inte riktigt vad jag var ute efter.

Den backe som jag sprang var ”medellång”. Det tog mig kanske 30-40 sekunder att springa upp. Inte direkt en brant backe för sprint. Men inte heller en lång och seg backe för uthållighet. Samtidigt har jag inte sprungit backintervaller på evigheter (om ens nånsin) och jag tänker backe som backe. All backträning är väl bra. Är jag helt ute och cyklar? Efter mina åtta intervaller sprang jag den resterande delen av motionsslingan och hem igen. Totalt strax under sju kilometer.

Tips och råd mottages gärna. Hur ska jag göra i framtiden? Springa längre backe? Kortare backe? Fler repetitioner?

 0