Vad ska jag skriva om idag då? Lite mer om Tallinn kanske? Formen känns sådär. Det går upp och ner. Egentligen tror jag nog att formen är helt bra, men det varierar väldigt mycket från pass till pass. Beroende på vädret och uppladdningen. Jag får lita på att det på loppet går bra. Då är förhoppningsvis svalare, då finns det vatten längs vägen, då är det ändå ett lopp och jag kan pressa mig mer.

På fredagen förra veckan skulle jag igen springa långa intervaller. 6 minuter i 7:00 tempo, 2 minuter i 6:00 tempo. Gånger tio. Det skulle samtidigt vara mitt sista lite längre pass över tjugo kilometer. Jag valde med flit en runda som jag visste att skulle vara kring 20 kilometer, men valde att springa i intervallform. Eller springa och springa. Jag gick mest. Det var så inte känslan jag ville ha på mitt sista längre pass. Jag fattar inte hur värmen kan påverka mig så mycket i augusti. Det fanns inget i kroppen.

Den här gången hade jag laddat upp bättre. Jag hade mer energi med mig. Jag tycker inte ens att det var så varmt, för det var ändå mulet. Efter fyra kilometer är jag nära att ge upp. Kämpa nu. Vid sex kilometer sveper jag min gel för att få upp energin. Jag är så trött och slut i kroppen då redan. I efterhand inser jag att jag borde ha vänt om där och då, men jag trodde att det skulle lätta. Jag är ofta seg i början. Vid tio kilometer vill jag lägga mig ner i ett dike och gråta. Jag kommer inte framåt.

Intervallerna har jag skippat för länge sedan. Förhandlat med mig själv. Om jag springer sex minuter valfritt tempo, så får jag gå i två. Eller spring ens i två minuter, så får du gå i sex minuter. Spring nu ens två jävla sekunder. Det fanns inget. Jag kunde inte motivera/tvinga mig själv till att springa. Såå glad över att jag valde en tjugo kilometers runda, där det inte finns en kortare/snabbare väg hem 🙂 I mina värsta stunder övervägde jag att ringa efter en taxi. Så dåligt var det.

Idag däremot. Full turbo. Massvis med energi, bra tryck, låg puls, högt tempo. Klart jag kan springa ett maraton. Varför tvivlade jag. Kanske det har vänt nu? Jag har haft tre lite sämre pass på rad, där det i och för sig mest berott på värme och vätskebrist, men idag kändes det bra igen. Som mig själv. Som att jag faktiskt orkar trycka på och springa, inte släpa mig fram och har ett huvud som är mos.

Jag har fortfarande några tyngre pass kvar i träningsprogrammet, men nu börjar det helt klart trappas ner. Kortare pass, färre intervaller, knappt något långpass. Kanske jag sedan också börjar känna att formen finns där, när jag lättar på träningen. Jag får lita på det.