Jag tror (hoppas) att det var värmen som gjort att mina senaste pass känts jobbiga. Direkt det blev svalare, flyter löpningen också på bättre. Mer tryck i steget, inte lika flåsigt eller tungt, utan en betydligt bättre känsla. Igår blev det ett sista långpass och samtidigt ett test av maratontempo. Hur känns det att springa i planerat maratontempo?

Helt okej faktiskt. Visserligen så sprang jag bara 14 kilometer igår, men det kändes ändå lätt. Som om jag hade kunnat fortsätta. Uthålligheten är det inget fel på, det är nog snarare farten som kommer att vara ett problem. Det vill säga ifall jag vill springa på en viss tid. Och det vill jag, jag har bara inte skrivit ut önsketiden här ännu.

Mitt test av maratontempo gav i alla fall förhoppningar om att det finns i kroppen. Det känns inte så katastrofalt dåligt som det gjorde förra fredagen då jag mest gick. Nu kunde jag ändå springa hela vägen. Nu har jag ännu några pass kvar att springa, mest intervaller och fartpass. Sedan är träningsprogrammet klappat och klart. Sedan gäller det bara att springa själva loppet också. Den lilla detaljen…

Jag känner mig ivrig och taggad, men samtidigt väldigt nervös. Både för själva loppet, men också för allt runtomkring. Det är evigheter sedan jag senast var till Tallinn. Tänk om jag blir besviken. Tänk om det inte alls är lika fint mer, lika kul. Lika god mat och shopping. Tänk om jag inte känner igen mig. Så som jag har sett framemot det här i tre år. Tränat för maraton, inställt lopp. Inte ens orkat träna för maraton, för covid och nu äntligen. Äntligen är det dags för Tallinn maraton igen. Som normalt.