Det var inte precis igår som jag senast sprang ett tvåsiffrigt pass. Det är första gången sedan mitt maraton i september som jag sprang över tio kilometer. Snabbt förskjuts gränsen, det är nästan konstigt egentligen. Då när jag tränade inför maraton var tio kilometer ett kort pass, nu räknar jag det nästan som långpass. Speciellt med tanke på hur länge det tar för mig att springa tio kilometer just nu med min pulsträning.

Idag var det underbart höstväder. Sol, klarblå himmel och ingen blåst. Som gjort för ett långpass. Jag ville springa ett tvåsiffrigt pass. Lite för att bevisa för mig själv att jag klarar av det ännu och lite nog också för att det var så fint väder. För en gångs skull hade jag tid.

Löpningen kändes okej. Ifall jag inte fokuserade så mycket på pulsen, skulle jag väl klassa det som bra, men nu när pulsen är i fokus blir det bara okej. För jösses vad det fortfarande är svårt att hålla pulsen nere. Jag vet att jag bara sprungit på det här sättet i två tre veckor nu, men ännu ser jag inte några stora framsteg.

Ibland känns det bättre och ibland sämre. Jag hittar inget flow. Jag måste konstant kolla på klockan. Ser jag inte på den, blir pulsen nästan genast för hög. Jag måste hela tiden tänka på det, det kommer inte automatiskt ännu. Vandrar jag iväg i tankarna, springer jag fortare och då rusar pulsen. När jag skriver rusar, menar jag att den stiger till 153. Det är ju inte egentligen högt, men tillräckligt högt för att Garmin ska tycka att det blir tröskelträning, zon 4. Min gräns enligt Garmin går på 146, under det försöker jag hålla pulsen.

Jag får helt enkelt kämpa vidare om jag vill se resultat.