Tallinn maraton 2023, den långa versionen. Varsågoda.
Tallinn maraton 2023 race report
Jag hade varit förvånansvärt lugn hela veckan. Redo, ivrig, men inte speciellt nervös. Inte ens när jag hämtade ut nummerlappen på lördagen blev jag nervös. Jag kände mig redo. Jag sov bra natten innan loppet och vaknade utvilad. Starten var klockan nio på morgonen. Den här gången blev det en mycket stressig start. Jag skyller på hotellfrukosten.
Hotellfrukosten öppnade först 7:30 och det blev stressigt. Jag hade gjort i ordning allt innan frukosten, jag bara väntade att den skulle öppna. Kläderna på, håret fixat, plockat fram allting. Snabb, snabb frukost för att sen förhoppningsvis smälta maten och hinna på toa. Borsta tänderna och vamos.
Som tur var det inte långt från hotellet till starten, men det blev ändå bråttom. Jag försökte värma upp, jogga lite, men insåg att jag inte skulle hinna eftersom bajamajaköerna var jättelånga. Jag hann precis besöka en innan det blev dags att ta sig till starten. Med tre minuters marginal var jag i startfållan. Sam tog en snabb bild, som jag inte ens hann publicera, och så gick starten. Poff och vi var iväg.
Planen var att starta lugnt och behärskat i 7:20 tempo ish, för att sedan öka. Ett maraton är långt och det ska kännas lätt i början. Jag vet att det blir jobbigt mot slutet. Jag försökte tänka positivt när folk rusade förbi mig. Vi ses vid trettio kilometer.
Allting kändes enkelt i början och det var en helt annan känsla mot förra året. Då funderade jag på att bryta för första gången vid tio kilometer. Nu tickade kilometerna på och allting kändes bra i kroppen. Inte ont nånstans, pigga ben och bra flås. Jag höll mitt planerade tempo och kunde öka. Jag lunkade på i ett tempo för under fem timmar. I något skede var 5:00 timmars ballongerna/gruppen i fatt mig och jag sprang tillsammans med dem ett tag. Sedan tappade jag dem.
Det kändes lätt fram till kanske 25 kilometer, men sen blev det jobbigt. Det var en varm och solig dag och det påverkade nog mig. Jag hade vätskebrist och krampkänningar. Jag var tvungen att gå. Och börjar man gå, är det svårt att börja springa igen…
Jag längtade efter vätskekontrollerna. Vatten, ge mig vatten. Sportdryck. Jag vill ha salt. Hallucinerade om chips och hade socker ut genom öronen. Jag som är en godisråtta av rang ville inte alls ha av mina egna godis som jag hade med mig som energi. Visste att jag var tvungen att få i mig något och tog av gelsen som man fick längs med banan, men fy fan.
Jag gick och sprang om vartannat och försökte pressa mig, men det fanns liksom inget. Benen gjorde ont och protesterade. På något sätt kom jag framåt. När jag kollar på mina kilometertider har jag hållit bra fart. Det är först vid slutet som det kommer en klar dipp. Jag sprang förbi folk mot slutet, just dem som rusade förbi mig i starten. Den här gången hade jag både löpare framför mig och bakom mig. Det var inte som ifjol, när jag kände mig sist. Nu var jag inte ens närapå sist.
Jag kollade på klockan under loppet och visste att jag hade chanser till under fem timmar, men sakta, men säkert minskade chanserna. Jag tappade för varje kilometer. Den officiella tiden var 5:15:20. Det är jag nöjd över i de förhållandena. Visst hade jag varit gladare för en tid på 5:10 eller 5:14:59, men hyfsat nöjd i alla fall.
Jag nådde mitt silvermål. Jag hade kul längs med vägen och hade en betydligt bättre känsla än förra året. Förra året gick jag redan vid typ 18 kilometer och bara önskade att det skulle ta slut. Nu kunde jag ändå pinna på fram till kanske 32 kilometer innan värmen tog över. Med andra ord dubbelt så långt.
Eftersom ett maraton är jättelångt, kommer det även en del två av race report. Mer om mina egna tankar och reflektioner om loppet.
5
👏💪bra gjort och du kom i mål
Tack! Målgång är alltid bra