Jag springer väldigt sällan två dagar i rad. Oftast har jag vilodag mellan passen, eller så tränar jag något annat. Ibland har jag helt enkelt inget annat val än springa två dagar i rad, ifall jag vill få träningen gjord. Som idag. Jag sprang igår, och sprang även idag.

Jag är nästan förvånad över hur lätt det kändes idag. Eller inte kanske lätt, men jag tror inte att det var gårdagens pass som gjorde att det kändes tungt. Eller alltså, det kändes inte tungt. Äsch, vad jag svamlar. Jag menar snarare att det kändes inte i kroppen att jag också sprang igår. Ibland kan jag ha träningsvärk i kroppen, eller sega tunga ben, eller annars bara en dålig dag. Därför är jag förvånad över att det inte kändes i kroppen, trots att det bara kanske gått 18 timmar mellan passen. Jag sprang dessutom långt idag.

Veckans långpass blev den här veckan lite över tolv kilometer. Det är jag nöjd över. Jag har som mål att varje vecka springa ett tvåsiffrigt pass. Den här veckans träningsschema är tightare än förra veckan. Jag har inte lika mycket tid eller möjlighet till träning. Därför var jag också tvungen att springa två dagar i rad. Då tycker jag att tolv kilometer är mer än godkänt. Särskilt med tanke på att det bara var för någon vecka sedan som jag började öka på längden på passen. Nu kan jag springa tolv kilometer. Så där bara.

Det är det som är det roliga med träning tycker jag. Att gränsen förflyttas så snabbt, att få snabba resultat. Att jag kan gå från att harva runt på åtta kilometers rundor, till att springa tolv vilken dag i veckan som helst.