Vart tog september vägen? Det måste ha varit året snabbaste månad? Plötsligt bara poff, imorgon är det oktober. I början av september var det sommar, jag sprang i shorts och laddade inför Tallinn maraton. I morse var det två plusgrader och jag har inte sprungit sedan Tallinn maraton. Vad hände?

Den här veckan tänkte jag försöka mig på lite löpning. Nu börjar det klia i fingrarna och jag känner mig redo. Mina promenader har känts bra och nu vill jag testspringa. Ju mer jag skjuter upp det, desto mer nojar jag för knät. Kommer det att ta sjukt igen, eller fick jag bara kramp på maraton. Jag kommer självklart att starta lugnt, springa max fem kilometer. Gör det ont, avbryter jag.

Jag måste oberoende börja lugnt, eftersom jag varit lite sjuk. Snorig. Det blir varken bättre eller sämre. Jag har bara lite snuva och är täppt i näsan, men har varit det ganska länge redan. Jag har inte blivit mer sjuk, men inte heller mindre snorig. Så lugn och fin löpning it is, eller ingen löpning alls. Bara lugna promenader.

Jag fattar inte vart september tog vägen, hur kan det vara oktober imorgon? Då är det ju höst. På riktigt. Jag som inte ens plockat bort sommarkläderna ännu. Jag måste leta reda på mina höstkläder. Mössa, vantar och tröjor. Jag orkar inte med över ett halvt år med regn och snö och slask och kallt. Jag kommer att frysa ihjäl. Vill inte springa i dubbskor, påbyltad till tänderna. Det är mycket roligare att springa i shorts och snabbskor.

Fast just nu vill jag bara springa överhuvudtaget.