Det är nu tre veckor kvar till maraton. Jag vet inte om jag är nervös eller redo. Det känns som om det är långt dit ännu, men samtidigt vet jag ju att jag inte hinner träna så mycket mer. Några ynka pass till och sedan är det ”bara” att springa loppet. Idag sprang jag mitt näst sista längre pass. Nästa vecka ännu ett långpass, men sedan bara kortare pass. 

Nästa vecka är planen att springa det pass som jag hade tänkt springa den här veckan, innan magen fucka ur. Tio till tolv kilometer valfritt tempo, sedan kanske fem kilometer fortare, och sedan ännu hem i valfritt tempo. Si så där 18 kilometer, lite beroende på vilken runda jag väljer. Veckan efter det är planen att springa ett kortare långpass, tolv till femton kilometer, i planerat maratontempo.

Det är konstigt hur snabbt gränsen ändrar. Nu räknar jag tydligen 15 kilometer som ett kort pass 🙂 Alla andra tider på året, då när jag inte är i hårdträning inför maraton, är ju det ett långpass. Men när jag sprungit rundor på långt över 20 kilometer, är det skönt att bara behöva springa 15. 

Dagens pass gav i alla fall en indikation om att det finns fart i benen. Jag sprang mina hatfavoriter. Sex minuter i 7:00 tempo och två minuter i 6:00 tempo. Gånger tio. Jag kände mig stark och kunde pressa tempot under 6:00, men ändå orka springa i 7:00 tempo. Jag vet egentligen att jag kan, det har bara varit en massa störande yttre faktorer de senaste gångerna jag sprungit långpass och längre. Sen när inget stör, går det hur bra som helst.

Det var precis ett sånt här pass jag behövde för självförtroendet med tre veckor kvar till maraton.