Idag jobbade jag en lång dag på jobbet och jag hade inte så höga förväntningar på dagens löprunda. Benen kändes tunga och huvudet var trött efter jobbdagen, men tydligen kan löprundan gå bra iaf. Jag var helt förvånad när jag kom hem och kollade på klockan över hur snabbt det hade gått. Snabbt för att vara mig alltså. Allting är väl relativt, för nån annan är säkert mitt tempo jogg-fart, men för mig är det snabbt.

Jag är ännu också så glad över kommentaren som en jobbkollega sa åt mig i lördags, att jag har inspirerat henne till att börja springa. För hon tyckte att alltid att det lät så kul när jag berättade om mina lopp jag deltagit i och att hon också skulle vilja våga. Och nu gör hon det, hon är anmäld till ett 10 kilometers lopp nästa sommar.

De som känner mig och vad jag skrivit via bloggen vet att jag verkligen inte var en sån som tyckte om att springa förut, löpningen har bara funnits i mitt liv de tre senaste åren ungefär. Så att jag kan få nån annan att också gilla att springa är hur kul som helst. Så där satt vi på jobbfesten och diskuterade löpskor, intervaller, bra rundor i stan att springa, kläder och allt annat roligt att prata om när man har samma intressen. Så kul!