Den här första semesterdagen har farit i ett huj. Vad har jag gjort då? Inte mycket egentligen… Lapat sol, läst, druckit kaffe, lekt med ena katten, lekt med andra katten… Tanken var att träna, men efter att ha legat i solstolen hela dagen och varken ätit eller druckit (tillräckligt) visste jag att ett intervallpass inte var den bästa idén. Jag var dåsig i huvudet och visste att det inte skulle finnas kraft i kroppen för att springa snabbt. Eller överhuvudtaget springa.

Imorgon har det lovats svalare väder och då är tanken att jag ska springa mina intervaller. Det är bara fem (!!!) veckor kvar till maraton. Fyra veckor av träning och så är den sista veckan raceweek med bara ett pass. Och den lilla detaljen att springa 42,194 kilometer då. Den här veckan är det ännu tuffa pass som gäller, men sedan börjar nedtrappningen. Långpassen blir kortare, intervallerna blir kortare och träningen lättas upp.

När jag kollar på träningsschemat för den här veckan är jag lite förskräckt. Långpasset är 200 min, vilket är 3 timmar och 10 min. Det kommer att vara det längsta jag någonsin sprungit. Mina långa intervaller som tidigare varit 8 till stycken (eller 7 i början av programmet) är nu 10. Det innebär att det passet också kommer att bli som ett långpass. När jag sprungit 8 intervaller har jag sprungit mellan 11-13 kilometer och jag har tyckt att det varit mycket. Nu ska jag alltså springa ännu längre. Fast sen samtidigt, om jag ska springa över 42 kilometer ska väl inte 13 kilometer vara ett problem?

Jag lovar att jag ska skriva ett inlägg om mina tankar inför maraton och tidsmål och liknande. Jag måste bara samla mina tankar först och försöka formulera ett vettigt inlägg.