Nu har jag då semester, eller okej officiellt är det väl första semesterdagen först på måndagen, men jag är ledig i alla fall. För att fira semestern drog jag ut på långpass direkt efter jobbet igår. Tanken var att springa lite över två timmar, med inslag av snabbare tempo mot slutet av passet. Jag ville testa hur det kändes att springa snabbare efter att kroppen var trött. Skulle kroppen svara, eller skulle den ta slut.

Jag tycker att kroppen svarade med blandade känslor, men jag är nöjd över passet i sin helhet. Jag sprang min normala långpassrunda, med en extra sväng mot slutet för att få ihop över två timmar. Totalt landade rundan på 18,5 kilometer och det är jag nöjd över. Jag började rundan lugnt, planen var att hålla kring 7:00 tempo. Det gick hyfsat, på vissa håll blåste det rejäl motvind och då blev tempot lägre, kring 7:30. Fortfarande bra med tanke på att jag inte för så länge sen sprang hela pass i 7:30 tempo och lägre, nu bara nån kilometer.

Efter 11 kilometer (tror jag, kanske det var 12), så beslöt jag mig för att försöka öka tempot till 6:20-6:30. Jag ville springa ungefär 30 minuter i snabbare tempo för att se hur kroppen reagerade. Det blåste fortfarande så tempot blev olika per kilometer, men känslan i kroppen var bra. Jag började dock märka att jag inte ätit ordentligt under dagen (och jag hade ingen extra energi med mig), så kroppen började bli trött och tom.

När jag sprungit mina snabbare kilometer och skulle varva ner och igen springa i 7:00 tempo, orkade jag inte mer. Energibrist helt enkelt. Skärpning där! Benen var pigga och flåset var det inget fel på, men huvudet var trött. Nedvarvningen var en blandning mellan spring och gå.

Vad lärde vi oss av det här? Ät ordentligt, ha extra energi med på långpass, men kroppen svarar nog och det finns tryck i benen och en chans till tempoökning.