Idag kände jag mig redo för att springa för första gången sedan maraton. Jag hade absolut inga krav på varken tid, sträcka eller fart, jag ville bara springa och testa hur kroppen svarar. Allt kändes bra i kroppen och som om jag kan börja träna normalt igen.
Dagens runda blev runt kvarteret, knappa tre kilometer. En mjukstart som lämnande en känsla att det finns mer att ge. Precis som det ska vara alltså, mersmak inte blodsmak. Jag tänker fortfarande ta det lugnt den här veckan. Jag vill vänta och se hur kroppen känns imorgon också, även om allting kändes bra idag så kan känslan vara annorlunda imorgon.
Ifall allt är okej imorgon också, tänker jag säkert springa fler gånger den här veckan. Fortfarande lugna och kravlösa pass, men lusten att springa börjar infinna sig.
0
Det där tror jag är jättesmart, att verkligen ta det lugnt. Så många drabbas av ”marathondepression” och fattar inte varför de ska träna alls. Vore ju synd om det drabbade dig!
Jag har tänkt ta det riktigt lugnt och försiktigt nu i början. Så att jag riktigt längtar till att få trycka på igen och känna suget till träningen 🙂
Pingback: På rätt väg igen | hopihopi