Det går lite sådär med min träning för tillfället, eller snarare med min löpning. Yogan däremot har blivit riktigt kul och jag testar en ny video nästan varje dag. Med löpningen känns det som om vartannat pass är bra och det känns som om jag är ”tillbaka” efter maraton och kan börja träna som jag vill igen. Vartannat pass är mindre bra och det känns som om jag aldrig sprungit tidigare. Inget fungerar, benen är tunga, flåset är inte med, pulsen är hög och pannbenet sviker.
Samtidigt försöker jag att inte tänka så mycket på det, inte stressa utan bara springa på känsla och lust. Det är faktiskt bara tre veckor sedan jag sprang mitt maraton, så det är inte så konstigt om inte kroppen är riktigt återhämtad ännu. Jag vet ju det, men tja… Jag stressar.
Idag bestämde jag mig i alla fall för att springa en runda innan jobbet. Jag har inte sprungit sedan fredagen och nu var jag sugen igen. Jag hade pulsklockan på (jag är inte riktigt där än att jag kan springa utan den), men. Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan förrän hemma. Bara springa i det tempot som känns bekvämt och lyssna på kroppen. Inte kolla tempot, inte kolla pulsen, inte kolla sträckan, bara tass tass tass. Ett ben framför det andra och så kollar jag sedan hemma först på resultatet.
Nu blinkade klockan till vid varje kilometer och angav tempot, så helt ovetande var jag ju inte om vad jag höll för tempo. Det var dock inte ett maniskt stirrande på klockan hela tiden och jag kollade faktiskt bara på klockan när den pep. Idag kändes löpningen bättre igen. Jag vet inte om det beror på att jag inte kollade på pulsklockan eller om det bara var bra dagsform idag. Hur som helst kändes det som om det var ett steg i rätt riktning.
0