Mina två vilodagar har bara gjort gott för formen. Jag blir alltid lite orolig när jag vilar ett längre tag, tänk om jag tappar allt. Nu är två vilodagar ingenting, men när löpformen varit lite si som så, blir jag extra orolig. När det känns som om det äntligen vänt, vill jag bara springa hela tiden. Tänk då om två dagar utan träning gör att jag tar flera steg bakåt igen? (och logiskt sett, vet jag ju att det inte gör det, men hjärnspöken…)

Idag har jag varit ledig hela dagen och det var äntligen dags för en löprunda. Den här veckan är tanken att jag ska träna som normalt (som jag gjorde innan maraton alltså), med lite mera mängd och med längre rundor. Jag skulle gärna springa upp mot 30 kilometer igen per vecka och dessutom träna styrka en gång. Förra veckan blev det knappa 20 kilometer fördelat på tre rundor och ett pass styrka. Det kändes bra i kroppen och som om jag kan öka på träningsmängden.

Dagens runda blev ett steg i rätt riktning igen. Det blev strax över nio kilometer, vilket är distansrekord sedan maraton. Jag hoppas att jag kan springa en längre runda ännu i slutet av veckan, gärna över milen. Och kanske ett snabbare pass på fem-sex kilometer… Då blir veckototalen ca 25 kilometer, fem kilometer mer än förra veckan. Sakta, men säkert börjar jag komma dit jag vill vara träningsmässigt.

Kroppen är rätt fantastisk ändå!