Sedan min löpning börjat kännas bättre igen, har jag velat testa på att springa lite snabbare. Inte ett helt pass i samma, snabbare tempo och inte ens strukturerade intervaller, utan mer känna på om det finns nån fart i benen fortfarande. Då är det perfekt att springa fartlek och det var precis vad jag gjorde igår.

Jag hade som plan att springa min vanliga distansrunda som är ungefär 6,5 kilometer. Jag skulle springa de två första kilometerna som uppvärmning och sedan öka tempot på tredje kilometern. Beroende på hur kroppen svarade skulle jag sedan bestämma fortsättningen.

Uppvärmningen gick i 7:00 tempo ungefär och kilometer tre gick på 6:31. Jag sprang små ruscher för att få upp tempot och se hur benen kändes. Mellan ruscherna sprang jag sedan i ett långsammare tempo. Det var riktigt kul att springa fortare igen och kroppen kändes bra, så jag bestämde mig för att springa kilometer fyra och fem i ”valfritt” tempo. Med valfritt menar jag att jag inte kollar på klockan, inte kollar pulsen utan bara springer på i det som känns bra.

Tydligen var det en bra dag igår, kroppen svarade när jag ökade tempot. Fjärde kilometer gick i 5:49 och femte i 5:36. Jag flåsade rejält, men benen var pigga. Jag trodde dessutom att jag sprang i typ 6:10 tempo, så jag var väldigt överraskad när jag såg tiderna på klockan. Det kändes nämligen inte som om jag sprang speciellt snabbt. Det kändes snarare som om det fanns mer att ge.

Med det sagt var jag i alla fall väldigt glad när kilometer fem var avklarad och det var dags för nedjogg och återhämtning. Två kilometer i snabbare tempo kändes som en lagom inledning till snabbare pass. Jag har trots allt inte sprungit intervaller sedan mitten av juni, jag är inte direkt i toppform för tillfället. Men det är kul att veta att farten fortfarande finns gömd där nånstans i kroppen. Det bådar gott för framtiden.