Dags att ta tag i träningen inför Tallinn halvmaraton då. Ett första steg mot förhoppningsvis snabbare tider blev dagens pass med korta intervaller. Förra veckan sprang jag ett testpass med fartlek för att känna ifall kroppen var redo för intervaller, och eftersom det gick bra, ville jag idag springa mitt första riktiga intervallpass på länge.

Peppen var total och jag kunde dessutom sluta lite tidigare från jobbet och således ha mer tid på mig, allt var upplagt för ett bra pass. På med kläderna och fram med pulsklockan. Den har laddat ur. Va fan! Om det är nångång jag verkligen vill ha pulsklockan, även om jag alltid använder den, är det just vid intervaller. En snabb laddning av klockan tills den var på ca 15% och så tyckte jag att det fick räcka. Nu var klockan vad den skulle ha varit om jag slutat jobbet som planerat…

Jag hade planerat att springa 10 st intervaller på 1 minut med 1 minut vila mellan varje intervall. Jag tycker att det är en bra början till intervaller efter ett uppehåll. De är korta och jag får känna mig snabb igen. Upp med pulsen och upp med självförtroendet. Jag kan ju springa snabbt!

Eftersom jag inte sprungit intervaller på länge och annars inte heller kollat så mycket på klockan när jag springer, har jag svårt att veta var jag ligger fartmässigt. Vad är min normala fart och vad ska jag springa intervaller i. Jag tycker att mina distansrundor har gått i allt mellan 6:50 och 7:30 i medeltempo. Jag tänkte att 5:30 är bra på intervallerna. Snacka om att sätta ribban lågt.

På fredagen sprang jag två kilometer i 5:49 och 5:36 tempo, och nu skulle jag alltså springa 1 minut i 5:30?! Nå ja, det visade sig att kroppen är smartare än vad mitt huvud ibland är och benen pinnade på i farter kring 4:30 per intervall. Mellan intervallerna gick jag för att få ner pulsen. Den var hög och jag flåsade rejält under intervallerna, men benen var pigga och pannbenet starkt. Och t.o.m pulsklockan höll hela vägen, trots bara 15 % batteri.

Glad måndag!