Vi har två kissor, Manda och Milli. Eller Wilma och Milton som vissa envisas med att kalla dem… 😉 Jag har inte tänkt på det tidigare, hur mycket man alltid oroar sig för sina husdjur. Milli är igen sjuk. Det är tredje gången nu som har vägar att äta. Andra gången vi var tvungna att ta honom till veterinären för att det gått så långt. En håglös och ynklig svart katt har vi hemma för tillfället. Han som alltid är full av energi, busar och äter allt som kommer i hans väg. Nu ligger han mest och ser inte glad ut. Ryggar tillbaka när man försöker röra honom och vill inget överhuvudtaget.

Idag tog vi honom till veterinären och det visade sig att han hade nån form av infektion. Feber och höga infektionsvärden. Han fick bli inlagd där en stund medan de gav vätska och energi åt honom. Han var piggare när vi hämtade hem honom och hade ätit själv hos veterinären. Nu är vi tvungna att tvångsmata honom igen för att överhuvudtaget få honom att äta. Manda förstår ingenting och undrar vart hennes lekkompis tagit vägen. Hon tvättar och slickar honom och han är inte intresserad.

Stackars Milli! Jag blir så orolig för honom. Det är svårt att se honom så klen och hjälplös och inte alls roligt att tvinga i honom mat när han helt klart inte vill ha. Och piller dessutom. De som har/har haft katt vet hur svårt det är att få piller i en katt. Även om det är en sjuk katt, finns det alltid energi till att motstå piller och tvångsmatning. Håll tummarna för att Milli snart tillfrisknar och att han snart är sig själv igen.