Det känns som om förkylningen släppt och att jag är på gång igen. Jag behöver inte ta det lugnt med träningen mer, utan jag kan träna som jag vill. Våga trycka på, öka tempot och intensiteten. På söndagen sprang jag för första gången sedan efter förkylningen. Då blev det ett lugnt pass för att testa kroppen. Fem kilometer för att mjukstarta. Efter det har jag yogat och tränat core, men inte sprungit. Nu kände jag att det var dags att springa igen. Den här gången ett vanligt distanspass.

jag springer igen

Jag ville springa upp mot åtta kilometer. Komma upp i lite högre mängd än en vanlig mysrunda på fem kilometer, men samtidigt inte pressa kroppen för hårt för tidigt. Åtta kilometer kändes lagom. Inte för kort, inte för långt. Benen var pigga och flåset var okej. Lite högre puls än vad jag skulle vilja ha på distansrundor, men det struntar jag i just nu. Jag är ändå inte orolig över pulsen, eftersom den gick ner när jag saktade ner farten eller pausade.

Jag sprang hela rundan idag, minus små pauser vid övergångsställen. Ibland efter en förkylning brukar det kännas såå segt de första rundorna och jag är tvungen att gå lite, springa lite, gå lite. Nu är jag förvånad över hur bra jag orkade och hur pigg jag kände mig. Det kändes nästan som om jag inte haft en paus alls. Vilket jag bara tackar för och tar emot. Det är precis den känslan jag vill ha nu. Jag hoppas att den goda känslan håller i sig. Jag behöver en knuff och en boost för självförtroendet. Veta att jag kan fixa ett maraton.

Idag blev det 7,5 kilometer löpning. En bra känsla genom hela passet och med en känsla att jag hade kunnat fortsätta längre. Imorgon blir det en vilodag och att ladda upp inför fredagens långpass. Då hoppas jag att känslan är lika bra som den var idag. Jag vill och behöver verkligen få till ett bra långpass nu. Om inte annat så för självförtroendets skull.

0