Rubriken är kanske lite missvisande, jag sprang inte direkt ett nytt rekord på långpass någonsin. Jag menar, det är svårt att slå maraton. Men efter mitt maraton förra september,  blev det ett nytt rekord. Jag har inte sprungit så här långt på e-vig-het-er! Fasiken vad skönt att veta att jag fortfarande kan och har det i mig.

Jag har främst sprungit lugna mysrundor, sju-åtta kilometer har varit standard. Ibland har det blivit över tio kilometer, ibland elva, men inte så mycket mer än det. Dagens runda landade på prick 13 kilometer, och för mig, är det långt. För andra är det säkert en vanlig runda en tisdagskväll efter jobbet, men för mig börjar det kännas som ett vanligt långpass. Inte som ett jag ska springa lite längre idag, och springer tio kilometer. Utan som ett långpass jag springer när jag är i form och tränar inför maraton eller halvmaraton.

Jag kan inte ens beskriva känslan av att vara tillbaka på såna här längder igen. Det måste typ ha varit i augusti i fjol som jag sprang så långt senast. Eftersom maraton var i början av september, och jag tror inte att jag sprang så långt strax innan maraton. Då hade jag börjat trappa ner på träningen och ladda inför loppet. Alltså, åh! Härifrån är inte steget långt till ännu längre pass.

Dagens löpningen kändes nämligen riktigt bra och som om jag hade kunnat fortsätta längre. Inga krämpor eller känningar, bra med energi och humöret på topp. Det var sol, det var vår i luften och kroppen svarade. Runner’s high, löparglädje och bara ren och skär lycka.

Det här är det bästa med löpning. När allt känns bra och när man överträffar sig själv. Rekord på lopp är också kul, förstås, men en helt vanlig söndagsrunda i solsken är inte fy skam det heller!