Jag har inte sprungit mycket den här hösten, men det har varit ett medvetet val. Jag har valt att fokusera på styrketräning och bygga upp en stark kropp. Igår blev det igen ett styrketräningspass, så förra veckan blev det totalt tre styrkepass. Vilket känns helt konstigt egentligen. Att jag väljer styrka framom löpningen. När jag väl har sprungit, har mina pass känts sådär. Jag har inte kommit in i ett bra flow, utan det har mest känts lite småjobbigt. Andningen har inte fungerat, benen har varit tunga och jag har varit tvungen att kämpa mycket mer än jag brukar. Fem sex kilometer har varit standardrundan och det också har nästan känts som för långt. Som om det inte funnits mer att ge.

flow eller lunken

Idag blev det äntligen ett bra pass. Där jag kände mig som mig själv igen när jag springer. Benen går av sig själva, andningen fungerar, kroppen samarbetar och allting känns lätt. Där jag kommer in ett flow, en lugn lunk och det känns som om jag kan fortsätta springa i oändlighet. Tass tass tass, bara framåt och bara att fortsätta. Det kändes så bra idag, att det blev över åtta kilometer. Vilket ungefär är det längsta jag sprungit sedan Tallinn tio kilometer.

Jag ska fortsätta med styrketräningen, det ska vara mitt fokus fortfarande. Jag ska inte bli för ivrig med löpningen efter dagens bra pass, men det här gjorde gott för självförtroendet. Att veta att jag fortfarande kan, och att känna mig som mig själv. Jag är ju en löpare, även om fokus just nu varit på andra saker. Det är skönt att upptäcka att jag inte tappat allt, trots mindre löpning på hösten och trots att det känts trögt att springa när jag väl gjort det. Plötsligt vänder det bara och allt känns som vanligt igen. YAY!

3