Efter vad som kändes som en evighetslång flygresa, trots att vi flög i business class, landade vi äntligen i Kuba. Vi flög till Havanna och efter diverse passkontroller och liknande, kunde vi stiga på bussen mot vårt hotell i Varadero. Det var mitt i natten, mörkt och man såg inte mycket från bussfönstret. Inte för att jag skulle ha sett något annars heller, jag sov så sött. Två och halv timme senare var vi vid vårt hotell, Roc Barlovento. Checka in, hitta hotellrummet och natti natti.

Varadero eller Varadero beach som det också kallas för är en 20 kilometer smal udde, med en lång och fin strand och en massa all inclusive hotell. Vårt hotell var det hotell (via Aurinkomatkat) som var närmast ”stan” eller centrum. Det var orsaken till att vi valde det. För att ha möjlighet att göra något på dagen och kvällarna. Inte bara vara vid hotellet, poolen eller stranden.

Vi har en gång tidigare bott på all inclusive hotell och egentligen konstaterat att det inte är något för oss, men här fanns det inga andra alternativ att välja bland. Allt var all inclusive och precis alla man mötte hade armband i olika färger. Redan första morgonen vid frukosten fick vi bekräftat för oss att vi inte gillar all inclusive. Jag kommer att skriva skilt om maten i ett annat inlägg, men let’s just say. Vi åt inte mycket på resan…

Men vi hade inte kommit till Kuba eller Varadero för matens skull, utan för stranden. Sol, värme och lata dagar vid havet. Stranden var verkligen jättefin, kanske den bästa vi varit på? Riktigt vit sand och blått hav. Kroatien var också fint med turkost vatten, men här bestod stranden av sand och inte hårda stenar. Därför vinner Varadero beach.

Den första dagen var det blå himmel, inte ett moln i sikte och full sol. Det var bästa möjliga starten på semestern. Vi bara njöt.

Vissa dagar var det lite sämre väder och då ändrade stranden karaktär. Det var höga vågor, alldeles för höga för att vilja eller våga simma. Det var åskmoln i horisonten och ibland kom det någon droppe regn. I hotellets aktiviteter ingick paddelbåtar och kajaker, men dem såg vi bara av de första dagarna. Sedan var det för höga vågor för att de skulle få användas.

Här var stranden öppen dygnet runt, till skillnad från Gambia, där den bara var öppen mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen. Det betydde att jag kunde morgonjogga på stranden innan frukost och njuta av soluppgången. Det fanns även möjlighet att ta magiska bilder av solnedgången.

Sam hade just precis innan resan fått en ny jobbtelefon, och den var vi tvungna att testa funktioner på. Den var så mycket bättre än min att ta bra bilder på natten. Eller det är ju inte natt, men i mörkret.