För bara någon vecka sedan sprang jag 8,4 kilometer och tyckte att det var bra. Det är det ju självklart ännu också, men nu känns det som om min nivå har höjts. Nu är inte över åtta kilometer något ovanligt, utan nu kan jag springa det vilken dag som helst i veckan. Som idag. Jag blir ännu nästan lite förvånad över hur lätt löpningen känns för tillfället. Som jag har kämpat hela hösten och nu har det kanske äntligen vänt. Nu kan jag springa längre pass igen, utan att det är ett problem. Utan att behöva ta i, kämpa och nästan tvinga mig själv till det. Nu rullar benen på av sig självt, jag blir inte lika flåsig, inte lika stum i benen utan nu stämmer det.

Jag är så glad över att det äntligen stämmer igen. Jag är inte riktigt tillbaka där jag vill vara ännu, men nu finns det i alla fall hopp om att jag är på rätt väg. Att det går mot det bättre. Jag har ökat på distansen, kroppen håller och det är roligt att springa igen. Då någon gång under hösten var det inte speciellt roligt. Det var som om ingenting stämde och som om jag aldrig sprungit tidigare. Det var flåsigt, det var tungt, det gick långsamt, jag fick kämpa, jag gick mest under mina rundor och det blev fem kilometers rundor. Nu kan jag springa den dubbla distansen utan problem. Har det kanske vänt nu?

Jag hoppas på det. Jag hoppas på att år 2021 ska bli ett bättre år löpmässigt, eller nåja, ett bättre år överhuvudtaget. Kanske jag kan springa lopp igen? Då vill jag vara förberedd och ha gjort min träning.