Jag vill inte jinxa det hela nu, men jag tror faktiskt att någonting har hänt med formen. Att jag har blivit bättre i löpningen. Både snabbare och uthålligare. Just nu känns det i alla fall riktigt bra. Som om jag har en stark kropp och snabba ben och som om jag kan springa i oändlighet.

På fredagen sprang jag långpass. Eftersom det inte blev något långpass förra veckan var jag lite osäker på formen. Hur långt skulle jag orka springa, hur skulle det kännas i benen. Det visade sig att jag orkade springa lika långt som förut, ungefär 16 kilometer. Jag tycker att det är ett tecken på att formen har blivit bättre. Att jag inte ens tänker att 16 kilometer är långt, utan att det är ett standardlångpass. Ett pass som jag kan springa när som helst.

På lördagen ville jag sedan springa veckans tredje pass. Tanken är att jag ska vänja kroppen vid att springa tre gånger i veckan och ibland springa två dagar efter varandra. Ifall jag väljer att satsa på att springa maraton i sommar, vet jag att jag inte precis kommer att ha pigga ben mot slutet av loppet, det här är bra förberedelse inför det. Springa på redan trötta ben.

Jag är förvånad över hur lätt det ändå kändes under lördagens löptur. Jag hade både sprungit långpass dagen innan och jobbat hela dagen. Plus att det var varmt. Ändå kändes det lätt. Benen pinnade på i 6:35 tempo. Jag fick nästan hejda mig själv från att springa för långt eller för fort. Tanken var att bara springa en kort runda, lugnt och fint för att samla kilometer.

Jag behöver väl knappast nämna att jag älskar känslan jag har just nu. Av att ha en stark kropp och snabba ben!