För någon vecka sedan cyklade jag min snabbaste tid hemifrån jobbet någonsin. Då trodde jag att det var en engångsföreteelse, men den goda formen fortsätter. Jag har aldrig varit i så bra cykelform som jag är i just nu.

Förra sommaren när jag också cyklade mycket till och från jobbet, då tog det kring timmen. Jag var kanske några gånger under timmen när jag cyklade hemåt, men det hände inte ofta. Det handlade mer om tur, medvind och goda förutsättningar, än om bra cykelform och starka ben. Min snabbaste tid från i fjol var 58:10.

Nu verkar det som om jag höjt mig en nivå. Jag cyklar nästan varje gång hemåt på under en timme. Det som förra året var min snabbaste tid, är nu standard. På riktigt snabba och bra dagar, cyklar jag på 56 minuter. Väldigt nära mitt rekord alltså. Dessutom tycker jag att det finns mer att ge.

Jag blir inte lika trött i uppförsbackar, utan jag orkar trampa. Jag har hittat tekniken igen. Hur jag ska sitta på cykeln för att få mer kraft när jag trampar. Jag behöver inte växla ner till lägsta växeln, utan orkar trampa uppför med hög växel. Jag cyklar förbi folk i uppförsbackar. Benen känns som om de hänger med och jag blir inte lika flåsig. Någonting har hänt.

Mitt snittfart har blivit snabbare. Just nu är det på 19 km/h för hela året, men 20 för juli. Förra året var det på 18 och 2019 låg det på 17. Längre än så har jag inte statistik på jogg, men då blev det bara sporadiska cykelpass.

Det är så kul att märka att träningen ger resultat. Att jag går framåt i utvecklingen. Att jag blir snabbare och bättre. Det är inte bara en känsla, utan klockan bevisar det jag själv känner.