Det har idag gått två veckor sedan Tallinn maraton. Är jag redo för löpning nu? Tja, kanske. Suget börjar åtminstone finnas där. Jag har den här veckan varit på tre promenader. Den första promenaden på tisdagen kändes ännu lite tung, och som om jag hade sega ben. Efter det har det bara känts bättre och bättre. Kanske jag är redo för löpning igen.

Jag tror i alla fall att jag är redo att testa att springa. Förstås, kort och lugnt, men en runda runt kvarteret. Så kort och lugnt att det knappt känns värt att byta om. Hösten är den bästa tiden för löpning och nu har det verkligen varit fint höstväder. Det har nästan varit lite synd att jag inte kunnat springa. Men det har varit helt skönt att bara gå också. Ta det lugnt, lyssna på podd och inte behöva pressa mig eller springa intervaller. Jag har inte ens bytt om till träningskläder, utan gått i vanliga kläder.

Nu känns det i alla fall som om jag är redo för tuffare träning igen. Med tuffare menar jag mer än promenader. Inte långpass, inte intervaller, men ändå få upp pulsen och flåset lite. Få känna att jag tränar och byta om till träningskläder. Känns det för tungt och att kroppen börjar protestera, kommer jag självklart att backa. Återgå till promenader eller vila helt. Nu behöver jag inte pressa kroppen mer, det har jag gjort inför maraton och sedan själva loppet. Nu kan jag faktiskt ta det lugnt och träna det jag vill. Eller inte träna alls.