Jag har skrivit om det tidigare, om hur löpning är min terapi. Hur jag alltid tänker bättre efter ett löppass, hur jag sover bättre och kanske framförallt hur jag mår bättre. Löpningen får mig att må bra. Känslan under ett tufft intervallpass är kanske inte den bästa, känslan efteråt däremot. Då mår man.

Idag blev det än en gång bevisat. Full sol, blå himmel, härligt höstväder och löpning. Hur kan man inte må bra då? Före passet, under passet, efter passet. Hög på livet och endorfiner. Tänk att ett löppass på knappa fem kilometer har den effekten.

Just nu njuter jag verkligen av mina små löprundor. Jag har inget mål med löpningen, jag vill bara springa för att det är kul. Springa när det är fint väder, utan stress. Mysrundor runt kvarteret med en podd eller musik i öronen. Ingen skillnad på tempo eller sträcka. Ut i solen och njutspringa. Just nu ska fokus vara på styrketräningen. Där kan jag pressa mig mer och kanske ha ett annat mål än själva utförandet.

Att träna inför ett maraton tar ändå ganska mycket energi. Passen måste göras, långpassen ska springas och då hade jag inte tid för annan träning. Ett långpass kunde ju lätt ta över två timmar och krävde mer planering. Därför tycker jag att det just nu är ganska skönt med lugnare, kortare pass. Utan press och bara njuta. Som är mer för humöret än att prestera och förbättra mig. Samtidigt känner jag ändå mig själv, och tids nog kommer jag säkert att vilja ha ett mål med löpträningen också, men just nu springer jag för att må bra.