Eftersom jag varit till gymmet två gånger, betyder det också att jag simmat två gånger. Hur går det med min simträning? Helt okej. Första gången inte alls bra, men det skyller jag på folkmängden. Andra gången, betydligt bättre. Jag var till och med i banan för snabba simmare.

Första gången vet jag inte inte hur långt jag simmade. Jag tappade bort räkningen, men kanske 800 meter. Det var så mycket folk och trångt i bassängen att det var svårt för mig att simma. Att hitta min egen rytm. Det var hela tiden någon i vägen. Det var armar och ben och sparkar och trångt. Vilket kanske i och för sig är bra träning inför triathlon. Då tror jag inte att själva simningen är det svåraste, utan just att behöva trängas med alla andra. Och öppet vatten och vågor då.

Nu på tisdagen gick det betydligt bättre med min simträning. Ibland hade jag till och med hela banan för mig själv. Världens lyx! Därför blev det också mycket längre simning, med hela 1500 meter. Jag kunde simma i egen takt och fokusera på mitt. Ibland var vi två på banan, men det är ännu helt okej. Tre funkar ännu, fler än det och vi är för många.

Jag tycker kanske att jag börjar märka en liten förbättring. Att jag kanske lite börjar hitta tekniken. Jag blir inte lika tokslut i armar och nacke, utan jag flyter bättre och har ett längre glid. Sen att jag fortfarande bara simmar bröstsim är en annan sak. Jag vet inte hur jag ska börja simma frisim. Bara flaxa runt? Om jag är ensam på banan stör jag ju ingen, men om det är många som faktiskt vill simma som konditionsform är det kanske inte läge för mig att börja öva. Och ibland är där så mycket folk i den banan som är avsedd för… Lek? Plask? Att det inte skulle bli mycket av mitt tränande där heller. Idealet skulle ju vara hela bassängen för mig själv och ingen som ser på 🙂