Det känns som om jag gör små framsteg både i simningen och med lågpulslöpningen. Sånt är alltid kul att märka. Det ger mig motivation och ork till att fortsätta kämpa. För kämpa det gör jag. Det är inte precis så att något kommer gratis eller per automatik. Jag får verkligen tänka på vad jag gör.
Löpningen har de senaste gångerna känts okej. Jag kan ändå springa. Visserligen superlångsamt och att klockan reagerar med fördröjning på pulsen, men jag springer ändå. Det känns som ett löppass, det är inte bara gång. Jag måste stanna och gå mellan varven, men jag kan springa längre sträckor i ett svep nu.
Med simningen märker jag också små framsteg. Idag kunde jag för första gången simma frisim 25 meter utan att behöva byta till bröstsim. Flera gånger. Inte på rad då, obviously 😉 , men flera gånger under träningspasset. Jag tror att nyckeln där är att ta det lugnt. Fokusera på det jag gör och inte stressa. Jag behöver inte simma fort, få upp pulsen och ta i, utan istället ska jag simma lugnt. Då orkar jag mycket längre och tekniken håller ihop bättre. Då fungerar också andningen bättre när jag inte blir lika flåsig.
Det enda lilla kruxet med min simning är klockan. Den fungerar bra för det mesta, men ibland hittar den på helt egna sträckor. Plötsligt tycker den att jag simmat 550 meter på två minuter, när jag i själva verket kanske simmat 150 meter. Det spelar inte så stor roll egentligen. Just nu fokuserar jag mest på att öva simma frisim, och inte på sträckan. Men det är ändå irriterande för en som gillar statistik. Lite koll vill jag ha på hur långt jag simmat, det var ju en orsak till varför jag köpte klockan.
2