Löpning är min terapi, det har jag många gånger konstaterat. Jag behöver springa för att må bra. Just nu tränar jag inte för något mål, även om jag självklart hoppas på att kunna springa Tallinn maraton i september. Det känns ännu avlägset och därför säger jag att jag inte tränar för något mål. Fokus just nu nu är styrketräning. Men ändå så behöver jag verkligen springa för att må bra.

Det är mycket på jobbet just nu. Bråttom och stressigt. Jag har varit trött när jag kommit hem från jobbet. Vad hjälper då? Löpning förstås. (Ibland hjälper också choklad). Idag hade jag egentligen inte lust att springa. Det var storm, det var kallt och jag var slut. Samtidigt så visste jag att jag skulle bli piggare av att springa. Få lite frisk luft och rensa tankarna.

Precis som jag anade, hjälpte det. Piggare och utan huvudvärk sitter jag nu här. Nyduschad, nytränad och med god mat i magen. Redo för att orka jobba imorgon igen. Allt känns genast bättre efter en löprunda. Mina problem är inte lika stora mer, utan jag har fått bearbetat det när jag sprungit. Vad hade jag gjort utan löpningen?

Jag får inte samma urladdning och energikick av styrketräningen, fast jag tycker om det också. Kanske det har något att göra med att jag inte kommer upp i puls och därför inte får samma känsla av endorfiner? Runner’s high är ju liksom ett begrepp, även om jag inte precis får det en regnig torsdagskväll i februari. Bättre mår jag i alla fall.