För inte så länge sedan sprang jag över tio kilometer för första gången, eller kanske tredje, sedan Tallinn maraton. Den här veckan blev det två gånger tvåsiffrigt löppass. Nästan femton kilometer på onsdagen och över tio kilometer idag. Jag är nästan förvånad över hur pigg och fräsch kroppen känns. Hur snabbt formen blir bättre. Att jag överhuvudtaget kan springa femton kilometer och sedan bara två dagar senare springa långt igen.

Två gånger tvåsiffrigt löppass är ändå mycket för mig. Speciellt så här tidigt på året. Eller okej, det är faktiskt mars nu, men ändå. Skulle det vara juli och jag låg i hårdträning inför maraton, då hade jag inte varit lika förvånad. Då hade det varit vardagsmat för mig att springa så här mycket, men nu är jag ännu bara i grundträningsfasen. Jag har inte ens egentligen börjat maratonträningen. Det här är ännu bara förberedelser inför vad som komma skall, så att det inte blir en lika stor chock för kroppen sedan när jag ska steppa upp träningen.

Det här bådar gott inför själva maratonträningen. Att jag nu redan kan springa så här mycket utan att bli sliten i kroppen. Tidigare när jag sprungit långpass över femton kilometer, då brukar det nog kännas i benen. De kan kännas trötta och som om de är fulla med mjölksyra. Eller stela. Nu känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Till och med under löppasset har jag känt mig pigg. Som om jag hade kunnat fortsätta springa längre. Det är nästan den bästa känslan tycker jag. Känslan av att det finns mer att ge.

Det bästa med dagens pass däremot var att jag sprang utan dubbskor. Halleluja! Så skönt att springa i vanliga skor. Visserligen i mina trailskor, men de är ändå betydligt skönare än dubbskorna.