Löpningen går bra, simningen känns bättre och jag är starkare i gymmet. Det är kul med framsteg och att formen pekar uppåt. Det ger mig motivation till att fortsätta när jag märker att träningen har effekt. Gårdagens gympass var det bästa på länge. Jösses vad jag hade tryck i musklerna. Jag kunde öka på vikterna på nästan alla övningar jag gjorde och jag kände mig riktigt stark i kroppen. Till och med simningen efteråt kändes bra.

Ibland går det bättre när jag simmar och ibland sämre, men igår gick det bra. Trots att det som vanligt var trångt i bassängen. Det är alltid så mycket folk. Det är svårt att simma i egen takt och öva på frisim när jag är tvungen att parera och justera farten. Ibland är andra människor långsamma och ibland känner jag mig själv i vägen. Just som jag pausat och försökt lämna utrymme till den som simmar före, så tränger sig nån förbi. Och jag är igen tvungen att vänta en stund för att inte simma på personen efter två armtag. Då är jag ju inte ens snabb, men jag vill ha lite space.

Jag är kanske mest nöjd över löpningen. Om jag bortser från pulsen, som fortfarande inte är där jag vill, så går det riktigt bra. Jag är förvånad över hur långt jag orkar springa och hur lätt det känns. Idag sprang jag igen nästan femton kilometer och det känns inte i kroppen. Jag skulle ha orkat springa längre. Med tanke på att jag både simmade och tränade på gymmet igår är det extra bra.

Jag har aldrig sprungit så här långt och mycket så här tidigt på året. När jag kollar på statistiken från förra året, då började jag springa långpass i mitten av april. Innan dess hade jag som längst sprungit nio kilometer. Att jag nu redan springer femton tyder på att formen definitivt pekar uppåt.