Det krävdes bara en ledig dag, sol och värme och jag fick äntligen till ett riktigt bra långpass. Inte för att de senaste långpassen jag sprungit varit dåliga, men det här var något extra. Planen var att steppa upp och komma till ett nytt kilometertal. Jag hade tänkt mig över sexton kilometer, men det kändes så bra att jag bara fortsatte att springa. Till slut blev det nästan 18,5 kilometer och det är jag supernöjd över.

Nu känns det som om jag tog ett steg framåt igen. Jag har nog aldrig sprungit så här långt, så här tidigt på året. När jag kollat på statistiken från förra året, då hade jag knappt sprungit tio kilometer i mars. I april var jag kanske uppe i femton kilometer. Det var först i mitten på maj som långpassen började bli långa långa. Nu har jag länge sprungit pass kring femton kilometer och idag då, 18,5.

Kanske all den lågpulsträning jag kämpat med under vintern har gjort något för formen? Att min uthållighet har blivit bättre och att jag därför nu orkar springa långt? För varje gång jag springer långt blir jag nästan förvånad över hur bra jag orkar. Hur jag inte blir trött eller sliten. Benen känns fortfarande lätta i slutet av passet. Jag har tryck i steget och är inte trött. Eller så beror det på att jag springer så mycket långsammare nu, att jag därför inte blir trött.

För långsamt springer jag, men jag är ändå supernöjd. För nu sprang jag 18,5 kilometer snabbare och med lägre puls, än vad jag sprang 8,5 kilometer på vintern. Något har ändå hänt. Om det sedan beror på vädret och en bra dagsform, eller om jag faktiskt har blivit bättre, det vet jag inte. Men idag, det var en bra dag.