Det var evigheter sedan jag sprang fyrtio kilometer på en vecka. När jag sprungit trettio kilometer på en vecka har jag tyckt att det har varit mycket och bra. Hur bra är det då inte att springa fyrtio kilometer? Superbra!

Förra veckan sprang jag fyra gånger på en vecka. Det var lite av ett test för att se hur kroppen känns efteråt. Hur reagerar den på en ökad träningsmängd. Det blev ett långt långpass på sjutton kilometer och tre vanliga löppass på ungefär åtta kilometer. So far so good. Inga känningar i kroppen. Nu sprang jag visserligen ganska lugnt på alla pass och då brukar jag inte bli lika sliten. Ifall jag hade sprungit ett långt långpass plus tre hårda intervallpass, då skulle känslan säkert ha varit annorlunda.

Det är lite det som kommer att vara problemet sedan när jag ökar på dosen ännu mer och börjar min maratonträning på riktigt. Hur mycket kan jag öka utan att det sliter för mycket? För jag vill både kunna orka springa långt på långpassen och få in fartträning och hårdare intervallpass. Utan att bli sliten. För sliten. Jag vill ha kvalitet och kvantitet.

Jag kommer ju förstås inte springa tre intervallpass på en vecka och ett långt långpass, men det kommer nog att bli hårdare pass än vad jag sprungit hittills. Inte bara lugna rundor med låg puls. I april är planen ännu att ta det lugnare. Väcka kroppen från vinterdvalan och komma igång med snabbare pass, för att sedan i maj inleda maratonträningen.

När jag skriver inleda, menar jag väl snarare att jag börjar följa en plan. Jag har maratontränat hela hösten och vintern. Fokus har alltid varit mot maraton. I maj börjar jag sedan träna mer efter en plan. Kanske jag till och med ska följa ett träningsprogram.