Jag tränar på och det har blivit en bra start på juli. Fjorton dagar in i månaden och jag har sprungit 103,5 kilometer. Vänta va?! Det kan väl inte stämma heller? Så mycket? Då har det verkligen blivit en bra start på juli.

Jag vet inte hur jag räknar ibland. Jag vet ju att jag har sprungit mycket. Bara den här veckan sprang jag 51 kilometer. Ändå tänker jag på något sätt att jag sprungit kanske 50 kilometer på hela månaden. Det är klart att det är mer än det. Förra veckan blev det långpass på 22 kilometer och den här veckan 23. Bara de ihop blir ju nästan 50 kilometer. Och det är bara långpassen. Jag har sprungit annat också.

Intervaller, snabbare pass och vad jag kallar för basträning. Löpning, löpning och mer löpning. Jag fattar nästan inte hur mycket jag klarar av att springa. För det känns inte i kroppen. Jag är fortfarande pigg i benen. Det känns kanske lite i benen efter långpassen. Inte att det skulle göra ont eller så, mer mört. Inte ens slitet egentligen, det är väl snarare en normal känsla att vara mör i benen om man sprungit i nästan tre timmar. Det är inget jag är orolig över. Det ska kännas i benen.

Nästa vecka siktar jag på att springa 25-26 kilometer på långpasset och så tre vanliga löppass till. Nu börjar mitt största problem med långpassen vara att var och vart ska jag springa. Alla mina rundor är för korta. Tänk att jag har ett sådant problem. Inte att jag inte skulle klara av att springa 26 kilometer, utan att jag inte har en lämplig runda. Jag antar att jag antingen får springa kringelikrokar, eller springa 13 kilometer längs med Skärgårdsvägen och sedan vända om och springa samma väg tillbaka.