En av de saker som fortfarande förvånar mig mest, trots att jag sprungit i många år, är dagsform. Hur det kan skilja så otroligt mycket från dag till dag. Onsdagens långpass, katastrof. Dagens pass, så bra känsla att jag till och med sprang längre än jag tänkt. Och betydligt fortare än planerat.

Nu kan man ju säkert argumentera att onsdagens långpass kändes sämre, för att det var ett betydligt längre pass och i mycket varmare väder. Men sen igen så har jag jobbat väldigt mycket i två dagar. Varit trött och sliten när jag kommit hem från jobbet. Så sliten att jag trodde att även dagens pass skulle bli dåligt. Därför planerade jag också en kortare, lugnare runda först. 

Halvvägs in kände jag bara, att det här känns ju bra. Jättebra faktiskt. Jag sprang igen sex minuter i 7:00 tempo, och två minuter i 6:00 tempo. Eller det var det ju skulle springa. Sex minuters intervallerna gick fortare än 7:00 och två minuters intervallerna gick i 5:20. Jag är förvånad över hur bra det kändes, för onsdagens långpass var tungt. Både i kroppen och tungt för självförtroendet. Det var inte så jag vill känna när jag just steppat upp maratonträningen. Men idag flög jag fram och nu känns det bättre igen. 

Nu hoppas jag att jag prickar in bra dagsform nästa gång jag ska springa långpass. Det är det jag tycker att jag mest behöver för självförtroendet inför maraton. Ett långt långpass med bra tempo. Onsdagens långpass var varken speciellt långt eller med bra tempo. Det var mest en kamp från början till slut. Om jag idag var förvånad över hur bra det kändes, är jag nästan mer förvånad över hur dåligt det kändes på onsdagen. 

Fast nu tänker jag fokusera på det positiva.