Jag springer på, men hinner inte blogga. Just nu känns väl löpningen så där. Lite småstressigt känns det inför maraton. Som är om bara en månad. Jag vet inte riktigt vad det är som är fel. För inget är väl inte direkt fel heller, men jag är kanske inte där jag vill vara.

Jag springer på, men får inte det där lyftet. Det känns som om jag är i precis likadan form som jag varit inför tidigare maraton. Jag som hade stora planer på att bli snabb. Och jag har ju blivit snabbare, men just på långpassen harvar jag på i tempon kring 7:30-8:00. Det är som om det alltid är något som stör. Är jag inte hungrig, så är jag törstig, eller så är det för varmt, eller tidspress, eller för mycket trafik, dålig planerad rutt. Jag får inte till de pass jag vill ha, utan jag är alltid tvungen att kämpa. Visst jag har sprungit flera pass över 20 kilometer, och jag hade säkert orkat springa ännu längre, men då blir tempot ännu långsammare. 

På torsdagen hade jag planer på att springa 25 kilometer. Förra veckan blev det ett kortare långpass, nu ville jag springa långt igen. Halvvägs in i passet var jag så törstig så törstig, för jag hade inget vatten med mig. Efter det gick det bara utför. Egen dumhet igen och det slutade med att jag avbröt passet vid 22 kilometer. 

Jag skulle vilja få till ett riktigt bra långpass ännu inför maraton. Över 25 kilometer med en bra känsla. Att jag orkar längre och med bra tempo. Mest för självförtroendets skull. Jag vet ju att jag fixar det, men jag vill liksom ha ett, yes där satt det, känsla.