Idag var det tänkt att jag skulle springa backintervaller vid elljusspåret nära där jag bor. Det är en bra slinga med många små backar och sen en megabacke där i mitten. Jag tycker alltid att jag brukar få springa där ganska för mig själv, men inte idag.

Vid parkeringen finns det en liten gräsplätt med fotbollsmål på. Tydligen hade något lag bestämt sig för att ha sin träning där idag. Nå, det stör inte mig tänker jag, jag springer ju inte förbi där så ofta. Så jag sprang på och just som jag kommer till megabacken där jag hade tänkt spurta upp och ner för så är även laget där med samma idé. Nej tänker jag! Jag vill inte att nån ska ”se”. Tänk om jag gör fel och så skrattar alla åt mig. Inte för att jag precis tror att de skulle göra det, de är nog tillräckligt upptagna med sitt eget frustande och flåsande. Men känslan att göra bort sig när folk ser på… Så jag sprang upp för backen en gång. Nå en gång är väl bättre än ingen gång…

Nästa gång ska jag inte vika ner mig. Jag måste tro mer på mig själv! Vad spelar det för roll om jag frustar och flåsar och går efter halva backen? (dessutom gick jag inte efter halva backen) Jag tror inte på riktigt att de skulle skratta bakom ryggen på mig. ”Se på hon, vad dålig hon är”

Så istället sprang jag en massa kringelikrokar för att få ihop lite fler kilometer än de vanliga 6-8. Det var iaf väldigt fint vid parken där jag sprang. Och distansen blev tillsist 9,5. Imorgon är det tänkt att jag ska springa veckans långpass, siktar på en 14 kilometer. Då ska jag inte vika ner mig, fast jag skulle ha en massa folk runt omkring mig.

Hur är det med dig? Ändrar du din planerade rutt ifall där är mycket folk? Eller kör du på som planerat och struntar i om folk ser?