Igår var tanken att jag skulle ha sprungit veckans långpass och således avsluta träningsveckan på topp. Nu blev det inte riktigt så…
Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare här på bloggen, men jag drabbas ibland av sk. löparmage. Igår var det dags igen. Jag hade planerat att springa ca 15 kilometer, jag skulle springa längs med Skärgårsvägen in mot Åbo och sedan i något skede vända om och springa exakt samma väg tillbaka.
Ca 2 kilometer in i löpturen börjar jag känna att min mage knorrar lite, men tänker inte så mycket på det ännu. Benen känns bra och flåset är med mig, så jag springer vidare. En stund senare börjar magen bråka ännu mer och här nånstans kommer de negativa tankarna. Borde jag kanske vända om, jag ska ju ännu springa tillbaka också, borde jag gå en stund och se om det känns bättre…
Jag bestämmer mig att försöka springa vidare ännu, vill inte ge mig. Efter sex kilometer vänder jag om och tänker att jag får nöja med med 12 kilometers långpass idag, det går helt enkelt inte med magen mer. Nu vill jag bara hem! Börjar varva springa-gå för att försöka lugna ner magen. Varje gång jag springer så märker jag att magen trilskas.
Vid 8,5 kilometer går det helt enkelt inte mer. Jag får ringa (!) till min sambo och be honom kommer hämta mig. Så denna gång blev det ett sånt pass. Idag känns det redan betydligt bättre, men samtidigt kommer tankarna på framtida lopp. Okej, där finns ju bajamajor längs vägen…
Det brukar oftast vara mitt största orosmoment inför lopp. Hur magen ska bete sig. Inte om jag kommer att orka springa hela vägen och genomföra loppet, utan magen. Jag vågar aldrig ta sportdryck längs banan för jag vet att det är en trigger för min mage. Samtidigt så kan min mage i bland triggas igång av vad som helst, jag har inte kommit på nåt mönster i hur den beter sig.
Har du drabbats nångång? Tips?
0
Jag har samma problem, men det funkar oftast ganska bra. Det bästa tipset är ju förstås att se till att tömma tarmen innan man ger sig ut på ett pass, vilket för mig funkar bra om jag har bra kost/sömnvanor (då funkar magen som den ska). Ett annat tips är att ha en bit toalettpapper i fickan då man springer (eller välja rutter så att man springer förbi bensinstationer eller dylikt med toalett). Det är inte bara en gång som jag fått gå i skogen under ett löppass, och det sägs att man inte är en riktig löpare innan det har hänt 😉 😉
Jag har aldrig ännu behövt gå i skogen, men jag väntar på den dagen då jag inte kan hålla mig/hinna hem. Oftast springer jag nog med någon form av papper i fickan, ifall jag behöver snyta mig, men det är en klen tröst ifall man drabbas längs vägen.
Om det är till någon tröst så är första gången man måste gå i skogen värst 😉
Pingback: Ett alldeles eget varv | hopihopi