Idag var det första gången jag sprang den här veckan och vilken pass sedan! Det blev ett ordentligt långpass på över 16,5 kilometer och jag är så glad över hur det gick. Jag velade länge och väl här hemma över hurudant pass jag skulle springa idag, jag kunde inte bestämma mig.

Jag tänkte att jag far ut och så bestämmer jag mig längs vägen. Jag hade en plan i huvudet om att jag skulle springa långpass idag, men var inte riktigt säkert på hur jag skulle orka eller hur det skulle kännas i kroppen. Benen drogs i alla fall mot min vanliga runda, där jag i ett visst skede kan vända till höger och få en runda på ca 9 kilometer eller fortsätta längs vägen och i så fall få en runda på betydligt längre sträcka.

Nå ja, jag fortsatte längs vägen och då finns ingen återvändo. Antingen blir det den längre rundan på 16,5 eller så är jag tvungen att vända om och springa samma väg tillbaka igen. Jag bestämde mig för att bara mata på, låta benen springa på i egen takt. Inte fundera så mycket utan bara framåt. Därav rubriken som förövrigt är ett citat ur Alina Devecerskis låt maraton.

Låten stämmer bra i på mina känslor för tillfället. Jag försökte att hela tiden tänka positiva tankar, när det kändes tungt och jobbigt. Jag pratade högt för mig själv, ”kom igen nu”, ”kämpa”, ”lite till”… Hittade för övrigt en rolig skylt där ute längs med skogsvägarna jag sprang. Just in case att jag är vilse 🙂 Förklaringen ligger i att det finns en stor fabrik där nära och skylten är väl främst till för de som kör lastbil till och från fabriken.