Inspirerad av att gårdagens löptur gick bra, så ville jag idag försöka få till ett lite längre pass. Med längre menar jag typ 8-10 kilometer. Löprundan slutade på sex kilometer och en riktigt dålig känsla. Jag hade inte ont i nacken, men kroppen samarbetade inte alls.

Jag sprang på det kuperade motionsspåret nära där jag bor, det kan delvis förklara den dåliga känslan. Det är alltid tyngre att springa i terräng och dessutom kuperat, men… Första kilometern gick bra, även andra, men sen blev det tungt. Pulsen rusade för minsta lilla backe, plötsligt var den uppe i 165 och andningen därefter. Benen blev trötta och allt kändes bara blä.

Jag riktigt kände hur kroppen protesterade och hur trött jag var. Minsta lilla motlut eller backe och kroppen gick in i protestläge och jag ville bara lägga mig ner och sova. Som ett litet barn som lägger armarna i kors framför kroppen och tjurar. Så kändes det idag. Jag insåg snabbt att jag inte skulle få till ett längre pass, det var bara att avbryta. Jag sprang/gick tillbaka hem igen.

Jag vill inte att löpningen ska kännas så här. Jag vill inte kämpa emot kroppen, när den helt klart inte var med på noterna. Kanske jag förhastade mig med att försöka springa två dagar i rad. Kanske en vilodag hade varit bättre idag. Nå katten är ju söt på fotot i alla fall 🙂 Alltid något.