Som jag har längtat och väntat på att få till ett långt långpass. Mina vanliga långpass har legat kring 12-14 kilometer, de har aldrig blivit längre. Idag blev det äntligen ett lyft, jag sprang hela 17 kilometer! Det känns som evigheter sedan jag sprang så långt, minns inte ens när det var senast.

Passet i sig var kanske ingen höjdare. Pulsen var lite upp och ner och jag fick gå på flera ställen. Inte att jag var trött eller andfådd, men den där förbaskade pulsen som jag inte får kontroll över. Jag vill inte springa och kolla på klockan hela tiden, för det stressar mig mer och pulsen går upp. Men… kollar jag inte på klockan så kan jag springa på i vad jag tror är ett bra flow och så kollar jag på klockan och då visar pulsen 163. Hmm, hur länge har den varit så hög? Jag vill att den ska hållas under 150, speciellt på långpass.

Men 17 kilometer! Inte illa! Jag väljer att se på det positiva. Jag tänker långt och långsamt. Bara nöta kilometer och öka på längden och mängden. Jag ska inte bry mig om farten i det här skedet. Men precis som Åsa skriver, är det så svårt, så svårt.