Idag var det dags för första passet ur mitt träningsprogram för maraton. På schemat stod långa intervaller. Jag kan inte minnas när jag senast skulle ha sprungit intervaller, förra hösten kanske? Needless to say, det var jobbigt. Jobbigt på ett sådant sätt som intervaller ska vara, men ändå överkomligt. Jag flåsade på och kämpade och klarade av att hålla okej tempo genom intervallerna.

Planen var att värma upp först i kanske tio minuter, innan själva intervall delen började. Tanken var att jag skulle springa 6 minuter i 7:00 tempo och 2 minuter i 5:30 tempo, totalt sju gånger. Problemet med att när jag inte sprungit intervaller eller överhuvudtaget snabbare på evigheter, var att jag hade svårt att veta vad som är rätt tempo. Jag fick hela tiden kolla på klockan. Efter tredje varvet började jag lära mig och hittade snabbare rätt tempo.

De första 7:00 intervallerna gick lite för snabbt, kanske i 6:45-6:55 tempo, medan de första 5:30 intervallerna gick i 5:50-6:00. Men sedan lossnade det och jag hittade rytmen. Pulsen var hög genom passet och garmins återhämtningsrådgivare tyckte att jag behöver 72 timmars återhämtning. En bra sak som mina lågpulsrundor haft är att jag knappt behövt någon återhämtning efter dem. Enligt klockan då i alla fall. Klockan har som mest visat kanske 22 timmars återhämtning.

Jag får se hur kroppen känner sig imorgon. Jag sprang trots allt 11 kilometer idag och i ganska högt tempo. Tänk att jag för två veckor sedan tyckte att det var ett långpass. Idag reflekterade jag inte ens på distansen, jag bara sprang mina intervaller och fick en positiv överraskning hemma över hur långt jag sprungit.

Paavo Nurmi 2017, nu kör vi!