Kategoriarkiv: Lopp

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Jag har haft det här inlägget i mina utkast länge, ända sedan jag senast sprang lopp i Tallinn, 2019. Jag var hög på löpning och tänkte självklart att jag skulle springa i Tallinn igen nästa år. Som jag gjort så många gånger tidigare och alltid med ett leende på läpparna. Little did we know…. Men nu i år, nu jäklar ska jag springa lopp i Tallinn igen. Här är åtta orsaker till varför även du ska göra det.

Varför du ska springa lopp i Tallinn

Fantastiskt publikstöd
Publiken i Tallinn är fantastisk. De hejar på alla, det är tjo och tjim. Namnet och landet (flaggan) står på nummerlappen. Heja Heidi, hyvä Suomi, jaksaa jaksaa. Det finns en löpargrupp, Smilerit, som åker från Finland och springer. De hejar alltid extra mycket på finländare, och jag blir alltid lika glad av att se dem.

Fin bana
Det har varit ett varv även på maraton, men jag vet inte hur det är i år. Hur som helst är banan fin och man får se delar av Tallinn som man kanske inte besöker som turist. Telliskivi, strandpromenaden Stroomi, gamla stan, Pirita, Kalamaja, Open air museum. Senast sprang jag igenom nåt museum, Kulttuuri katel.

Målgången vid Viru gates
Ibland har starten gått här, ibland är målgången här. Mäktigt är bara förnamnet.

Billigt lopp
Det är billigare att springa i Tallinn, än ett stort lopp i Finland. Mycket billigare. Jag har åtminstone varit nöjd med servicen längs med banan och vid målgång. Sportdryck, vatten, ”filt”, icepower. Och ett skilt mattält för maratonlöpare.

varför du ska springa lopp i Tallinn

Platt bana
Banan är platt och snabb och asfalt. Kullersten genom gamla stan, men inga backar att tala om.

Fin medalj
Alla mina medaljer från Paavo Nurmi maraton i Åbo ser exakt likadana ut. Jag tycker det är lite tråkigt för då minns jag inte vilken som är från vilket lopp. Tallinn däremot, de kan göra fina medaljer. Min medalj från maraton är finast och betyder mest. Kanske för att det var maraton och hur bra loppet gick, men ändå.

nytt mål

Stämningen längs banan
Det här är nog den viktigaste punkten tycker jag. Det är alltid så jäkla kul att springa i Tallinn, tack vare publiken och andra löpare. Jag springer alltid med ett leende på läpparna, gåshud och runner’s high. Det är musik, det high five:as, jag pratar med andra löpare. Jag har så kul att jag nästan glömmer bort att springa, jag bara njuter.

Och så är det ju Tallinn
Min favoritstad. Går loppet åt skogen kan du alltid shoppa, äta och dricka gott och bara turista.

En liten disclamer. Jag har inte sett hur banan ser ut för årets lopp, men även om det skulle vara den backigaste banan i världshistorien med fyra varv och start och mål nån helt annanstans, tror jag nog att du trivs ändå 🙂

0

Det här skulle ha varit raceweek

Det här skulle ha varit raceweek. Tallinn maraton är på söndag och som bekant ska jag inte springa då. Senast jag kollade på hemsidan skulle loppet arrangeras, men annorlunda. Ny startplats, ingen publik vid start eller mål, negativ coronatest krävdes och det var säkert något annat ännu. Jag läste inte så noga igenom allt, eftersom jag ändå inte ska springa. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade bestämt mig för att inte springa, eftersom det verkade komplicerat och jobbigt. Och det var ändå för bara själva loppet. Jag har inte ens kollat hur det skulle ha varit med resan…

nytt mål

Ifall det här hade varit raceweek, då hade jag fått ett superbra sista pass inför. Om jag på lördagen hade tunga ben, flög jag fram idag. Jag var flåsig, men benen pinnade på. Idag hade jag lätta ben och bra tryck. Det var en helt annan känsla än på lördagen. Idag är jag istället förvånad över hur lätt det kändes, eftersom jag ändå hade jobbat på dagen och det blev en kvällsrunda. Första kvällsrundan på länge.

Oftast brukar jag springa på lediga dagar, eller innan jobbet. Jag minns inte när jag senast skulle ha sprungit efter klockan sex på kvällen. Snart måste jag komma ihåg reflexvästen igen. Så att det inte går som förra året, att jag plötsligt blir överraskad över hur snabbt det blir mörkt.

det här skulle ha varit raceweek

Nu hoppas jag att dagens pass är min normala form och att lördagens tunga känsla bara var ett undantag. Jag vill nämligen springa mycket i höst och det är klart att det är roligare ifall känslan är bra i kroppen.

1

Varför jag inte springer Tallinn maraton i år

Det här är ett inlägg som är jobbigt att skriva även om jag vetat om saken länge redan. Varför jag inte springer Tallinn maraton i år. Det blev inget maraton ifjol, eller lopp för den delen heller, och det verkar som om historien upprepar sig. Just nu har jag i alla fall inget lopp inplanerat. Varken maraton eller kortare.

träningsplaner för 2020

Jag har helt enkelt inte haft motivation till att träna som det krävs. När jag sedan ännu kommer att få andra dosen av coronavaccinet bara två dagar innan Tallinn maraton, blev beslutet att inte springa ännu lättare. Då försvann den sista motivationen till att springa långpass och att följa ett träningsprogram.

Just nu är det roligare att springa på känsla och att cykla till jobbet. Jag vet hurudan träning det krävs för ett maraton. Jag vet också att även om jag är förberedd är jag nervös. Har jag tränat tillräckligt? Sprungit tillräckligt långa pass, tillräckligt med mängd? Jag behöver ingen extra stress över att få biverkningar av ett vaccin, vilket jag i och för sig inte fick efter första dosen.

varför jag inte springer i tallinn i år

Till ett maraton vill jag komma väl förberedd, pepp och ivrig på att springa. Veta att jag gjort det jag ska. Det har inte känts värt det. Lägga ner en massa träningstimmar och mängd, för att kanske sedan få biverkningar av ett vaccin. Eller att loppet blir inställt igen. Plus att det är jobbigt att resa, med möjlig karantän, coronatest, intyg och så vidare.

Ifall jag valt att satsa på att springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, hade läget kanske varit annorlunda. Men maratondistansen lockar inte där, utan jag vill springa i Tallinn. Jag vill inte springa en två-varvs bana ute på ett folktomt Runsala. Jag vill springa i stan med folkfest och party hela vägen. Det är därför jag alltid trivts så bra på lopp i Tallinn. Stämningen.

Det är klart att jag kunde ha tränat som om jag skulle springa maraton, för att sedan kanske välja att springa en annan distans i Åbo. Att träningen inte är förgäves, men egentligen så är jag nöjd över mitt beslut. Bara för att jag inte springer maraton i Tallinn i år, betyder ju inte att jag inte kommer att göra det något annat år.

tallinn skyline

Jag är ändå i bättre form än jag var i fjol. Löpningen känns mycket bättre och jag har tränat mer. Det har varit skönt att jag tog beslutet över att inte springa i Tallinn tidigt på sommaren. Ingen stress över missade träningspass, eller att jag nu borde ligga på en sån här mängd i veckan. Långpassen borde vara si och så långa. Jag borde verkligen springa intervaller. Jag tror att den uteblivna stressen över träningen har gjort att träningen egentligen gått bättre. För jag har inget att jämföra med och jag ska ändå inte springa något lopp. Utan jag kan träna det jag vill.

inte springer i tallinn i år

Men nästa år, Tallinn. Då jäklar!

1

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Jag spinner vidare på mina maratonfunderingar och jag ska försöka göra upp en plan för träningen. Vad jag behöver för att komma i maratonform. Eller snarare som rubriken säger, känna mig i maratonform. Vad jag kommer att prioritera i träningen, vad är viktigast för mig.

Jag har sprungit två maraton tidigare och båda gångerna har jag tvivlat på om jag ska klara det. Båda gångerna har det gått bra, andra gången långt över förväntan. Jag har gjort det förut, jag vet att jag kan göra det igen. Jag vet vad som krävs. Hur jobbigt det kommer att kännas längs med vägen, både med träningen inför och under själva loppet, men hur värt allt kommer att vara i mål.

vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Vad jag behöver för att känna mig i maratonform

Självförtroende
Det första på listan är självförtroende. Jag vet att jag klarat av att springa maraton tidigare, men det är tre år sedan senast. Då har jag haft bättre träningsmånader bakom mig och en bättre grund. Samtidigt tänker jag att det här är en punkt som kommer att öka med hjälp av följande punkter. Med själva träningen. Självförtroendet kommer att öka för varje bra träningspass.

Långpass
Den viktigaste punkten i träningen är långpassen. För att ha självförtroendet för att springa maraton måste jag ha sprungit långpass. Det går inte att komma ifrån. Jag måste vänja kroppen vid att vara igång länge, upp mot tre timmar i alla fall. Det längsta jag någonsin sprungit inför ett maraton är 27,5 kilometer. Det har räckt, men för självförtroendets skull hade jag gärna sprungit lite längre. Upp mot 30. Det beror också lite på hur många långa långpass jag sprungit. Och när. Om jag ska springa maraton i september, hjälper det mig inte mycket om jag i maj springer ett långpass på 30 kilometer. Men har jag i juli sprungit långpass på 21 kilometer, 23 och 25 kilometer, då räcker det med ett på 27.

veckans löpare

Mer mängd
Nästa punkt på listan mot maratonform är mängdträning. Långpassen är viktigast, men det behövs också annan löpning. Jag kan inte bara springa ett långpass i veckan och sedan vara så sliten av det att jag inte kan träna mer den veckan, utan jag behöver volym. Åtminstone tre löppass i veckan, gärna fyra. Jag ska inte alltid vara pigg på mina löppass, utan jag ska vänja kroppen att prestera på tunga ben. Jag kommer att ha tunga ben i slutet av maraton i alla fall, men jag vill vara förberedd på känslan och veta att jag kan springa ändå. Självförtroende som sagt.

Snabbhet eller lätthet
Det här vill jag förtydliga att inte handlar om vikt, men jag vill känna mig lätt i kroppen. Snabb. Som om det finns tryck i steget och att jag kommer uppåt, framåt. Inte att jag hasar mig fram på tunga ben. Även om jag ska träna på tunga ben ibland, är förhoppningen att sen när jag lättar på träningen, sen ska jag känna mig snabb. Att träningen ändå haft effekt även om det inte alltid känts så. Inför Tallinn maraton 2018 sprang jag mycket långpass på en väldigt kuperad spånbana, för jag visste att banan i Tallinn är flack och att jag kommer att susa fram sedan.det är nervöst nu

Ifall jag kan få alla dessa punkter att stämma eller åtminstone känna att jag är på rätt väg, till midsommar, då kan jag bestämma mig för att göra en maratonsatsning mot Tallinn. Sen om det går att springa loppet eller inte, det är en annan sak 🙂

5

Maratonfunderingar

Ett av mina träningsmål för året är att springa maraton i september i Tallinn. Det känns ju fortfarande väldigt osäkert om det kommer att bli något lopp. Kan man resa, får man resa, vill man resa då? I det här inlägget tänkte jag skriva om mina maratonfunderingar, som det ser ut just nu. Ifall jag leker med tanken att allt är ”som normalt” i september och att jag bara behöver oroa mig för att orka springa.

maratonfunderingar

Maratonfunderingar del ett

Mina träningspass just nu går bra. Jag har kunnat steppa upp löpningen och kroppen håller. Det längsta jag har sprungit är 15 kilometer. För tillfället springer jag två gånger i veckan. Ett kortare pass och ett långpass. Totalt lite över 20 kilometer på en vecka. Inget fel i det, men jag vet att jag i något skede måste steppa upp träningen ännu mer. Ifall jag vill springa maraton i september.

Det kommer att krävas mer löpning. Längre pass, fler pass, intervaller. Mer mängd och mer volym. Tid att bygga upp. Ifall jag inleder maratonträningen nu har jag exakt fem månader på mig. Blir det inte Tallinn maraton, utan Paavo Nurmi i Åbo, har jag ännu mindre tid på mig. Det loppet går i augusti.

Tiden eller snarare brist på tid är nästan det som skrämmer mig mest. Jag sprang mitt senaste maraton år 2018 och då hade jag en bättre grund. Ifall jag jämför april 2018 med april 2021. Det är inte det att jag inte har tränat, men jag har kanske inte tränat sådant som hjälper i en maratonsatsning. Löpning med andra ord. Förra året blev det ”bara” 640 kilometer löpning på hela året. Det hade jag sprungit totalt redan i juni år 2018.

Cykling är bra, promenader är bra, fuldansa i vardagsrummet till Youtube videon är jättebra, men de hjälper inte mycket i ett maraton. För att springa maraton behöver (jag) nöta asfalt. Långpass, tid ute länge. Stötar mot knän och fötter. Vänja kroppen. Mata på i lugnt tempo. Där är jag inte just nu, även om jag självklart har tränat annat och inte är i dålig form per se.

maratonfunderingar

Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska göra. Jag trodde att jag skulle bli klokare av att skriva ner mina maratonfunderingar, men kanske blev jag bara snurrigare. Just nu får planen vara att steppa upp löpningen. Jag behöver inte ännu springa pass över 20 kilometer, utan nu kan jag bygga upp grunden. Träna som om jag skulle springa maraton i september och sedan finjustera träningen närmare sommaren.

 

1

Raceweek är här

Raceweek är här! Eller så var det meningen i alla fall, men som vi alla vet, blir det inget lopp. Det här var veckan jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle vara väl förberedd, redo att springa och satsa på personbästa. Jag skulle ha tränat hela våren och sommaren inför det och nu var det bara de sista finjusteringarna som gällde.

raceweek är här

Välja kläder, bestämma skor. Packa väskan. Lacka naglar. Äta och dricka. Ladda upp mentalt. Välja bra låtar till en spotifylista. Vara ivrig och nervös på en och samma gång. Jag älskar raceweek, jag älskar lopp och jag älskar Tallinn. Det här är den bästa veckan på året. Minisemester, maraton, shopping, mat på Ribe. Pirret inför loppet, och känslan efteråt.

Alltså, får jag gråta en stund? Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av ett inställt lopp, speciellt inte eftersom jag länge vetat eller i alla fall anat att det kommer att bli inställt. Jag har ju inte ens tränat för det, var aldrig anmäld, bokade aldrig hotell eller resa. Nu när jag läser tillbaka på gamla inlägg om olika lopp jag sprungit i Tallinn, speciellt maraton, känner jag bara…Sorg. Vad som kunde ha varit.

Det finns ännu en möjlighet att springa loppet virtuellt, men njaa. Det lockar inte, det känns inte alls som samma sak. En stor orsak till varför jag tyckt om att springa i Tallinn, är allt runtomkring. Publiken, folkfesten på stan, stämningen och att det är en minisemester. Vill jag bara springa distansen, kan jag göra det vilken vanlig dag som helst i veckan. Jag är ute efter andra saker.

Så, ingen raceweek, istället tänker jag deppa en stund och äta godis.

2

Nytt mål, nya planer, eller kanske ändå inte

Jag har haft det här inlägget i mina utkast ett tag, men jag har inte publicerat det. Eller rättare sagt, jag har haft rubriken skriven och en tanke om vad inlägget ska handla om. Om ett nytt mål jag har. Innan jag ens har hunnit skriva inlägget, har mitt mål och mina planer hunnit ändra. Det här är också ett inlägg om varför jag har haft svårt att motivera mig till att springa.

Planen har ända sedan förra hösten varit att springa mitt tredje maraton i september i Tallinn. Det var ordnat med jobbet och jag var ivrig på träningen. Ivrig till att börja springa långpass, intervaller och springa mer och längre. Grunden med styrketräning var gjord förra året och nu skulle jag springa. Jag ville satsa och försöka förbättra min tid. Sedan blev allting väldigt osäkert. Lopp efter lopp ställdes in och min träningsiver störtdök.

Jag sprang mitt senaste långpass i maj, om man inte räknar med några pass på tio kilometer. Det är den nivån jag varit på, att tio kilometer är ett långpass. Sedan tog cyklingen över och jag sprang mindre och mindre. För innerst inne visste jag att det inte skulle bli något maraton. Inte i alla fall ”som normalt” Med massa andra löpare, publik, folk på stan, hejarop, party och folkfest. Kanske att loppet skulle ordnas i alla fall, men i ett mindre format. Och det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag vill ju ha folkfest, party och en massa andra folk. Det är halva grejen. Annars kan jag lika gärna springa distansen hemma för mig själv på träning.

nytt mål

Jag började fundera på ett nytt mål och en ny plan utformades. Istället skulle jag satsa på Paavo Nurmi i Åbo i augusti. Halvmaraton. Den distansen kräver mindre träning och mindre förberedelser. Jag kan fortfarande cykla och springa halvmaraton. Jag behöver inte ge upp cyklingen och gå helhjärtat in för löpning. Halvmaraton är inte en lika skrämmande distans som maraton, utan jag är mer självsäker där. Att jag kan springa det vilken dag som helst. Klart jag är tvungen att träna i alla fall. Förstås. Men ni fattar.

nervös

Jag har inte anmält mig till något lopp, men eftersom jag sprungit Paavo Nurmi så många gånger får jag mejl därifrån. Anmäl dig nu och få en billigare startavgift. Träningstips inför, infobrev och uppdateringar. För någon vecka sedan fick jag ett nytt mejl om att loppet kommer att ordnas (som läget är just nu), men annorlunda.

Tio kilometer kommer att springas på fredag kväll och halvmaraton och maraton på lördagen. Med olika startgrupper baserad på uppskattad sluttid. So far so good. Förutom att man varken får medalj eller t-shirt. T-shirten kan jag vara utan, men ingen medalj. Inte ens efteråt på posten?! Jag vet att jag just skrev att jag kan springa halvmaraton vilken dag som helst, men jag vill ha min medalj i alla fall. Det känns inte värt att träna inför eller springa halvmaraton om jag inte ens får en medalj. Jag vill ha en belöning. Tio kilometer går också bort, eftersom det är ett kvällslopp. Det betyder att springa direkt efter jobbet. Inte för att jag lär vinna, men jag vill ändå ha pigga ben. Inte först jobba många timmar och sedan springa lopp. Trött, hungrig och med tunga ben.

träningsplaner för 2020

Då återstår Tallinn. Inte maraton förstås, men halvmaraton eller tio kilometer. Problemet med Tallinn är att de distanserna är redan på lördag. Halvmaraton startar klockan nio på morgonen och tio kilometer klockan ett. Jag har ordnat med jobbet så att jag är ledig lördag, söndag och måndag eftersom planen ursprungligen var att springa maraton på söndag. Nu skulle jag bli tvungen att ändra ledigheten till fredag, lördag och söndag, eller ta en jättetidig båt för att springa tio kilometer. Inte helt optimalt det heller.

nytt mål

Och plötsligt var inte Tallinn längre ett alternativ. Loppet är inställt och ska istället ordnas som ett virtuellt lopp. Det kommer inte som en överraskning, egentligen, och det är skönare att veta det nu och inte först i september. Men tja, surt är det ändå. Jag hade ändå lekt med tanken om att jag skulle kunna springa tio kilometer. Min form har varit bra och jag har varit ivrig på snabba pass. Kanske ett nytt personbästa hade varit möjligt?

nytt mål

Ett virtuellt lopp lockar inte just nu i alla fall. Det kostar givetvis också, men från Tallinn får man i alla fall en medalj hem på posten. Jag är mer ute efter upplevelsen runt omkring. Se det som en minisemester att åka till Tallinn. Bo på hotell, shoppa, äta och dricka gott och springa loppet. Vill jag bara ha prestationen kan jag springa det hemma för mig själv och fast snickra ihop en egen medalj.

Jag inser självklart att jag inte är den enda som har det här problemet med inställda lopp, och att det är en fis i rymden mot riktiga problem med coronan. Jag har inte ens tränat för något lopp eller distans. Det finns säkert de som skulle springa sitt första maraton, eller annan distans, och tränat för det i ett år och så är allt inställt. Jag vet det, men jag får vara sur ändå 🙂

 

3

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Race report Tallinn 10 kilometer

Det var trångt, men det var jäkligt kul. Ungefär så kan jag sammanfatta Tallinn 10 kilometer. Som vanligt levererade Tallinn världens folkfest och jag sprang med en stort leende på läpparna  hela loppet. Jag hade så kul när jag sprang att jag nästan glömde bort att springa. Jag var på sightseeing och kollade mest omkring mig. Vi sprang till exempel igenom Kultuurikatel, en gammal industribyggnad/skorsten. Hur coolt?  Jag hejade på andra löpare, highfiva:de publiken, jag sjöng med i musiken som dånade från högtalarna, jag klappade händerna och hade ett löparparty för mig själv. Och cirka tio tusen andra löpare.

tallinn 10 kilometer

Om jag någon gång har tyckt att det varit trångt när jag sprungit Paavo Nurmi i Åbo eller när jag sprungit halvmaraton i Tallinn, är det inget upp mot trängseln jag upplevde under Tallinn 10 kilometer. Det var tio startgrupper, jag var i grupp fem (E). Den syns inte på bilden nedan, utan jag stod långt långt bak. Alla startade samtidigt och det tog fyra minuter (!) från att startskottet gick till att jag korsade startlinjen. Jag tror inte ens att jag hörde startskottet, jag stod så långt bak. Då var det ännu fem startgrupper bakom mig. Det var trångt från start till mål. Visst jämnade det ut sig på delar av banan, men i stort sett var det ett sicksackande genom hela loppet. Jag sprang förbi några, några sprang förbi mig.

tallinn 10 km

Eftersom Tallinn 10 kilometer var ett lopp som jag anmälde mig till i sista stund, hade jag inga tidsmål med loppet. Jag visste att jag inte var i rekordform, utan jag fokuserade mer på upplevelsen och att ha kul. Det lyckades jag väldigt bra med. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet, eller Midnattsloppet eller New York maraton för den delen, men publiken och stämningen i Tallinn är verkligen fantastisk. Det finns till exempel en finsk förening, Smilerit, som varje år står på samma ställe och hejar. De tjoar och tjimmar, och man kan inte låta bli att le. Springa lite extra hårt, trycka på lite extra i steget. Publiken ger en (mig) så mycket energi.

Hela loppet igenom var en enda löparfest. Kroppen kändes stark och jag hade inga problem med att springa. Jag kollade på klockan ibland och den visade snittfarter på 5:40. Betydligt snabbare än jag sprungit på träningspass, men jag visste ändå att det inte skulle bli personbästa för mig, eftersom jag startat så långt bak. Och det är ju den tiden som räknas, den officiella. Den officiella tiden blev 1:03:35, medan nettotiden blev 59:38.

Det är jag nöjd med. Hade jag kanske kunnat kapa någon sekund? Visst, det hade jag kanske kunnat pressa mig till, men till vilken nytta? Nu kunde jag njuta loppet igenom. Det var inte blodsmak i munnen och blytunga ben, utan det var fest.

1