Kategori: Lopp (sida 1 av 12)

Paavo Nurmi sen i alla fall?

Lördagen den 17 augusti går Paavo Nurmi maraton i Åbo. Jag har de sex senaste åren sprungit där, ibland tio kilometer, ibland halvmaraton och ibland maraton. Jag har hela tiden vetat att jag inte kommer att kunna springa där i år, för den helgen är bokat för annat kul. Men… Klockan 12:20 går starten för tio kilometer, klockan 16 börjar det där annat kul. Kanske jag skulle kunna springa i alla fall?

paavo nurmi maraton

Tidsmässigt borde det gå, mitt enda bekymmer är magen. Förra året blev det totalkollaps efter loppet och det oroar mig. Plus att jag nog egentligen vet att det skulle bli väldigt stressigt. Men Paavo Nurmi alltså, visst lockar det att springa igen. Tio kilometer då i så fall, någon annan distans hinner jag inte med. Såå snabb är jag inte, även om starten då är tidigare.

Jag måste fundera vidare på saken. Jag kommer oberoende att vara ledig den helgen, jag kan bestämma mig senare och efteranmäla mig. Beroende på hur formen känns och ifall jag vill springa. Kanske det skulle vara ett utmärkt tillfälle att pressa tiden på milen? När jag har bråttom till andra roliga saker, kanske det skulle göra mig snabb. Springa med andan i halsen och tidspress. Adrenalinrus och något kul att se framemot på kvällen. Eller så blir det helt motsatt effekt. Jag kan varken njuta av loppet eller av kvällen för att jag stressat så mycket och magen kraschat…

Ska du springa Paavo Nurmi maraton?

1

Testa formen inför halvmaraton

Jag har fortfarande inte heller bestämt mig för vilka lopp jag ska springa i sommar. Ifall jag ska springa några alls. Jag har ett som jag har spanat på som skulle gå lämpligt under min första semester i juni. Ett halvmaraton. Eftersom långpassen lyst med sin frånvaro och löpningen varit sisådär under april, ville jag idag testa formen. Är det ens möjligt för mig att springa ett halvmaraton i juni. Jag ville springa ett långpass och se var jag befinner mig i dagsläget. Hur är formen, hur känns kroppen och hur känns knoppen?

testa formen inför halvmaraton

Slutresultatet? Inte så pjåkigt. Farten finns inte ännu där för längre distanser, men själva distansen är inte ett problem. Det vet jag ju egentligen, men det är alltid bra att få en boost i självförtroendet. Jag vet att jag är bra grundtränad, men jag behövde få en bekräftelse. Idag fick jag det. 12,5 kilometer blev det idag och även om ett halvmaraton är nästan tio kilometer längre, vet jag att jag fixar det. Känslan i kroppen var bra, jag sprang hela vägen. Benen blev inte trötta, utan jag orkade springa. Det här var precis det jag ville och behövde veta.

Nu kan jag bygga vidare härifrån. Springa några långpass till för att få mer mängd i kroppen. 12,5 kilometer kändes lätt, jag var inte tokslut när jag kom hem. Det fanns mer att ge i kroppen. Nästa gång vill jag springa upp mot 14 kilometer. Jag vill också börja springa mer intervaller. Försöka få upp mitt tempo för längre pass. Kortare pass går bra, men för längre pass räcker inte tåligheten, styrkan och konditionen till.

Jag kände mig stark mentalt idag och det är nästan det viktigaste. Kroppen orkar alltid mer än jag tror, det är huvudet som sätter stop först. Därför känner jag mig säker på att klara ett halvmaraton i juni, trots att jag idag bara sprang dryga halva distansen. Jag vet att jag fixar det, pannbenet är starkt.

4

Nya lopp, nya mål, nya funderingar

Jag har inte kommit framåt alls i mina planer på lopp för i år. Alla lopp som jag har sprungit tidigare som Paavo Nurmi maraton eller Tallinn maraton passar inte alls in i min tidtabell i år. Livet, jobbet och andra saker kommer emellan. Jag hade nästan redan bestämt mig för att springa i Tallinn igen, men jag hade inte bestämt distansen. Det var innan jag fick veta att det händer grejer på jobbet den helgen, och jag tvivlar att jag får det ledigt. Jag började googla efter nya lopp att springa för att få idéer, men jag kom ingen vart. Vissa lopp i Helsingfors var rent ut sagt svindyra, ett maraton i maj känns inte alls realistiskt. Andra lopp gick samma helg som Paavo Nurmi och det hjälper inte heller.

nya lopp, nya funderingar

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Inga lopp i sikte. Jag har inte bestämt distansen, inte vilket lopp jag ska springa och stressen finns där. Stressen är kanske fel ord, för det är inte så att jag behöver springa lopp. Men jag tränar bäst när jag har ett mål. Jag vet med mig själv att när sommaren och värmen kommer, då lockar solstolen och uteserveringar mer. Har jag då något som jag tränar mot, har jag lättare att motivera mig själv. Springa först, sola sedan. Plus att jag vill springa lopp. Det är kul! Stämningen, publiken, hejaropen. Att pressa mig själv. Att överträffa mig själv och mina förväntningar. Allt runtomkring är roligt.

Nu vet jag i alla fall när jag har semester och det underlättar planeringen. Jag har lite börjat fundera på att springa ett halvmaraton i mitten av juni, men frågan är om det är för tidigt. Jag är inte i form för halvmaraton. Även om det är kul att springa lopp, och jag vet att jag inte kan springa personbästa varje gång, vill jag inte bara springa lopp för springandes skull. Jag vill känna mig i form och kunna prestera. Upplevelsen blir mycket roligare, ifall det inte är en plåga från start till mål. Ett halvmaraton är ändå väldigt långt ifall man inte tränat för det. Samtidigt vet jag med mig själv att jag nog är tillräckligt bra grundtränad för att komma i form till juni. Ifall jag bara vill genomföra loppet och inte har några tidsmål. Jag behöver bara få till några långpass och självförtroendet är tillbaka.

Det finns ännu tid att träna, om jag bara kunde bestämma mig. Vad som jag däremot bestämt mig för, tror jag, är att inte springa maraton i år. Det skulle i så fall vara på hösten. Om jag inte är tränad för halvmaraton, är jag definitivt inte tränad för maraton. Långpassen har lyst med sin frånvaro. Till halvmaraton räcker det för mig att jag springer några pass på kring 15 kilometer, då vet jag att jag klarar av det. Till maraton krävs nog mer. Då vill jag åtminstone springa pass på 25 kilometer och jag är inte ens i närheten av såna längder i dagsläget.

0

Graceloppet 2019?

Jag har haft och har fortfarande problem med att bestämma mig för vad jag ska springa för lopp i år. Allt som jag vill springa eller tidigare har sprungit passar antingen inte in i min tidtabell eller så är loppet inhiberat. Ett lopp däremot som verkar göra comeback i år är Graceloppet. Jag (och Sam!) sprang det 2015. Det var bara som en kul grej. Ingen prestation i det, utan bara njuta av stämningen och göra något annorlunda tillsammans.

graceloppet

Graceloppet springs alltså uppe på däck på Viking Grace. Ett en timmes långt lopp, runt runt runt. Jag tror inte att någon vinner, utan alla får bara veta sin egen sträcka. Jag minns det bara som ett roligt lopp. När har man nånsin chansen/möjligheten att få springa uppe på ett båtdäck? Loppet startade direkt när båten lade ut från hamnen, och vi hade solnedgång och fina vyer hela tiden. Då var det dessutom maj, nog för att Åbo skärgård alltid är fint. Men det är kanske finare i maj, än säg nu, när det bara är grått och snöslask.

I år kommer Graceloppet att springas den 28 september. Tallinn maraton är bara tre veckor tidigare, men eftersom Graceloppet mest är som en rolig grej, tror jag inte att det kommer att vara ett problem. Ifall jag bestämmer mig för att springa. Jag blev genast ivrig när jag såg inbjudan och tänkte direkt att joo, det vill jag göra. Tills jag såg tiden. Loppet startar klockan 8 på morgonen. Den här gången ska vi springa när båten just startat från Stockholm.

 

Jag har ju blivit bättre på morgonlöpning, men kom igen. Åtta?! Det är ju i det tidigaste laget. Det fanns i och för sig startgrupp två som startar klockan 9:15, men då har brunchen som ingick i priset redan börjat… Jag vill inte missa den. Och mat är alltid godare när man först sprungit. Det fanns också ett alternativ att inte springa, men vad är det för vits då? Då kan jag lika gärna bara åka på en vanlig kryssning.

Jag måste fundera på saken en stund ännu. Jag skulle nog vara sugen på att springa det, för där var en massa annat program på båten också. Föreläsningar och dylikt.

2

Tankar kring lopp

Jag har haft väldigt svårt att bestämma mig för vad jag ska springa för lopp i år. Jag vet inte om jag är närmare en plan, men jag ska försöka formulera ner mina tankar kring lopp. Kanske det hjälper att skriva ner saker, kanske jag får en klarhet då.

En av de största orsakerna till att jag inte kan bestämma mig, är för att jag inte vet vad jag vill satsa på. Vad ska vara min prioritering för år 2019? Ska jag springa ännu ett maraton? Vill jag bli snabb på milen? Ska jag springa halvmaraton och försöka förbättra mitt personbästa. Eller ska jag göra något helt outside the box och delta i något traillopp? Hinderbana? Triathlon?

tankar kring lopp

Under 2017 och 2018 var mitt fokus på maraton, och alla andra lopp jag sprang var bara en bonus. Eftersom maraton var huvudmålet, tränade jag mest inför det. Jag tränade uthållighet och tålighet, men inte snabbhet eller tempo. Jag visste hela tiden vad det stora målet var, och hade i det här skedet av året redan bestämt mig för vad, var och när jag ville springa. Kanske hade jag inte skrivit om det på bloggen, men jag visste det själv.

Nästa problem är när och var vill jag springa. Säg att jag bestämmer mig för halvmaraton, vilket ska jag springa. Ska jag springa i Tallinn igen? Eller blir det något helt annat. Jag kommer inte att kunna springa Paavo Nurmi i år, för den helgen är bokat för annat kul. Jag kommer knappast att springa Masku maraton, för det verkar som om det loppet är inställt också i år. Kaarina syysmaraton går som namnet säger på hösten, och det känns som väldigt sent att ha det som mitt huvudmål för säsongen.

Jag vet att det går lopp ungefär varje helg under sommaren, men jag måste ta och bestämma mig för vad jag vill springa. Jobbet påverkar, för jag är inte ledig varje helg. Jag måste antingen önska ledigt, eller planera in lopp på lediga dagar eller under min semester. Hur långt är det egentligen värt att resa för ett lopp? Säg om jag vill springa 10 kilometer, är det värt en resa till Helsingfors? Bo på hotell? Resan dit? Eller inte bo på hotell och bara köra dit över dagen. För ”bara” 10 kilometer. Eller borde jag då i stället satsa på att springa längre som halvmaraton eller maraton.

Fast om jag bestämmer för att springa längre, kan jag lika gärna också resa längre. Göra det under semestern om jag ändå ska bo på hotell… Som en upplevelse och grej och inte bara springa lopp och komma hem igen. Då är jag igen tillbaka i grundproblemet. Vad vill jag springa? Hur ska jag ens börja googla lopp när jag inte kan bestämma mig för vad?

Hjälp mig! Vad har du för tankar kring lopp?

För att då inte tala om den lilla detaljen att jag också måste träna inför lopp. Jag kan inte plötsligt bestämma mig för att springa maraton om två veckor när jag är ledig den helgen… Jag måste ju även träna för det. Och ska jag springa maraton i sommar, måste jag börja träna för det. Typ nu.

2

Nyckelfaktorer för maraton

Det här är ett inlägg som jag har velat skriva länge, men jag har varit tvungen att samla tankarna. Trots att det gått nästan ett halvt år sedan mitt maraton, fattar jag inte ännu heller hur bra det gick. Ibland skriver jag inlägg med tanke på vad jag tror att ni vill läsa om. Ibland skriver jag bara random inlägg som visar sig bli populära. Och ibland skriver jag bara för mig själv. Det här är ett sådant inlägg. Ett inlägg jag ska gå tillbaka och läsa när jag tvivlar på mig själv inför framtida lopp. Jag har försökt klura ut vad det var som gjorde att mitt maraton gick så bra. Jag (tror jag) har kommit på mina nyckelfaktorer. Vad jag gjorde rätt i träningen. Detta fungerade för mig, för andra fungerar säkert annat.

Nyckelfaktorer för maraton

Långpass på spånbanan

Då när jag skrev om min satsning mot maraton var den första punkten jag nämnde långpassen. Jag skrev om att jag ville springa ett över 30 kilometer och några på 25 kilometer. Jag visste att sommaren, sol och värme kunde bli ett problem, men jag skulle vara fokuserad på maraton. Jag skulle springa långpassen no matter what.

Sommaren var het, svettig och lång. Något jag i normala fall älskar, men inte när jag ska springa. Speciellt inte när jag ska springa långt. Hela sommaren sprang jag mina långpass på spånbanan. Runt runt runt, tills jag nådde min planerade kilometermängd för det passet. Jag kom aldrig upp i 30 kilometer, men att springa på spånbanan visade sig vara ett vinnande koncept. Något jag kommer att göra fler gånger.

nyckelfaktorer för maraton

Jag kunde springa varv på varv, träna på att fortsätta springa fastän det kändes tungt eller tråkigt. Ha en paus vid varje eller vartannat varv, stanna vid parkeringen för att dricka och fylla på med energi. Jag kunde testa olika sorter av energi att ha på maraton, men samtidigt vara nära hemma ifall magen skulle krascha 😉

Eftersom spånbanan är väldigt kuperad blev det även backträning utan att jag ens tänkte på det. Mina kilometertider på spånbanan var högre (alltså jag sprang långsammare eftersom det är kuperat) än vad jag skulle ha gjort på en platt runda. Det i sin tur gjorde att jag flög fram i Tallinn, när banan där är platt. Jag tänker att säg 25 kilometer kuperat motsvarar 30 kilometer eller mer icke kuperat.

Cykel

På sommaren cyklade jag mer än någonsin och jag började gilla det mer och mer. Jag till och med cyklade då när jag hade valfri träning eller vila på träningsschemat. Då när jag tidigare alltid skulle ha valt löpningen, valde jag i stället cykel. Jag cyklade så mycket att jag började drömma om landsvägscykling och Vätternrundor.

Mina cykelrundor var kring 25-30 kilometer, inte långt för vissa, men för mig var det långt. Det som var bra med att cykla var att det var skonsammare för kroppen och benen. Jag kunde få till ett långt pass både sett till kilometer och tid, men med lägre puls. Jag vet att jag springer mina långpass med för hög puls, speciellt eftersom jag sprang dem på en kuperad bana. Men. Jag tycker det gav mig så mycket annat att springa på spånbanan att jag struntade i pulsen.

När jag cyklade hade jag lättare att hålla pulsen inom rätt spann och för konditionens skull är det ingen skillnad om jag springer eller cyklar. Eller går, skidar, simmar…

När jag cyklade kom jag också upp högre kilometermängd. Mentalt gör det mycket att veta att 30 kilometer inte är så långt trots allt. Det fixar jag lätt. Visserligen på cykel, men allt för att lura hjärnan.

Mental träning

Att springa på spånbanan har många fördelar förutom det jag listade ovan. En av dem är att där sällan var mycket folk. Kan ju också ha att göra med det faktum att jag sprang där klockan sju på en söndag morgon mitt under värmeböljan i juli 😉

Jag övade på målgester i skogen. Jag visualiserade hur jag sprang i mål på min drömtid. Jag ökade takten, log som en fåntratt och sträckte händerna i luften. Jag övade på en slutspurt. Övade på att springa fort när jag var som tröttast. Tränade på att lura hjärnan. Tänka att jag ska springa till det där trädet. Så sprang jag till det trädet, plus lite längre. Inte nästan till det där trädet, utan förbi det. Springa hela vägen till slut och inte bara nästan.

Det visade sig vara ett väldigt lyckat drag, eftersom jag sprang i mål på tiden 4:59:56. Hade jag inte övat på att pressa mig ända till slut hade kanske tiden istället varit 5:00:01. Och ja, jag hade varit besviken. Det kan jag erkänna.

3

Tallinn maraton 2019?

Nästa års lopp känns långt borta i framtiden och jag har inte ens funderat på vad jag vill springa för lopp. Vad ska jag satsa på? Ska jag bli snabb på milen, ska jag försöka få personbästa på halvmaraton, blir det ännu ett maraton… Det finns så många lopp att välja bland, i alla fall om jag börjar titta på lopp utomlands. Stockholm maraton, Göteborgsvarvet, Berlin maraton… Samtidigt har jag mina favoritlopp som jag alltid vill springa som Paavo Nurmi i Åbo och Tallinn maraton. Kanske det blir en favorit i repris och att jag springer Tallinn maraton 2019 också. Det är ju trots allt mitt favoritlopp och med den fantastiska upplevelsen jag hade där i år, vill jag bara återuppleva det igen.

tallinn maraton 2019

Jag brukar ibland läsa mina inlägg från Tallinn, kolla på foton och kolla på filmen från loppet. Jag fattar det inte ännu heller hur bra loppet gick och hur roligt jag hade. Fastän det gått flera månader sedan jag sprang, blir jag alldeles glad i kroppen när jag tänker tillbaka. Tallinn maraton 2019 har mycket att leva upp till ifall jag bestämmer mig för att springa igen 🙂 Orsaken till att jag funderar på det nu, är för att jag fick mejl från organisatören om att priset höjs den 15e december.

Det känns väldigt tidigt att anmäla mig nu redan, även om jag nog innerst inne vet att jag kommer att springa där nästa år också. Jag vet inte distansen bara. Om inte något oväntat händer förstås, men det kan det ju göra samma dag som loppet går också och inte något som går att påverka. Men Tallinn maraton 2019, visst lockar det. Behöver jag ens säga varför… Tallinn lockar alltid, om det så är för lopp eller för semester. Tallinn är bäst och en av mina favoritstäder i världen.

0

Säsongssammanfattning 2018

Vilket år, vilka lopp, vilken säsong! Hur ska jag kunna skriva en säsongssammanfattning av 2018, när allt blev såå mycket bättre än jag först trodde.

säsongssammanfattning 2018

I början av året hade jag stora problem med att bestämma mig för vad jag ville springa för lopp. Hur jag än försökte fick jag inte tidtabellen att gå ihop. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle satsa på att bli snabb på milen, springa halvmaraton eller maraton. Alla lopp jag ville springa gick nära inpå varandra och jag var tvungen att välja mellan Paavo Nurmi i Åbo och Tallinn maraton. Välja vad som skulle bli mitt fokus och vilket lopp som betydde mer. Jag trodde inte att jag skulle kunna springa båda loppen.

I början av april hade jag bestämt mig för att satsa på Tallinn och springa maraton där. Egentligen hade jag nog vetat sedan början av året att det skulle bli ett nytt maraton år 2018, men det var första gången jag skrev det på bloggen och sa det högt. Allt blev genast mycket mer verkligt och träningen inför maraton började ”på riktigt”. Jag hade först tänkt att inte följa ett träningsprogram, men eftersom juni blev en sämre träningsmånad, hoppade jag på ett program i juli.

Träningen gick bra, jag gjorde mina långpass, jag sprang intervaller, jag tränade styrka, jag cyklade… Kroppen kändes bra och svarade på träningen. Jag hade inte outat ett tidsmål ännu, jag var fortfarande osäker på ifall jag skulle klara av att springa maraton. Ett maraton är långt, mycket kan hända under ett lopp även om träningen inför gått bra.

långa intervaller

Jag tränade hela tiden mot maraton och hade inte en tanke på snabbhet eller att kunna springa ett lopp före Tallinn. Tanken var att springa maraton i Tallinn och senare på hösten springa Kaarina Syysmaraton och då försöka maxa på milen. I början av augusti fick jag veta att jag trots allt kunde delta i Paavo Nurmi i Åbo. Jag bestämde mig för att anmäla mig med en veckas varsel och ta det som en träningspass inför Tallinn. Se det som en tempopass, njuta av stämningen som är på lopp och bara ha roligt.

Paavo Nurmi 10 kilometer

Paavo Nurmi var ett träningslopp innan Tallinn. Jag var bara glad över att kunna delta och visste att jag inte skulle ha svårt att få personbästa. Jag hade inte tränat snabbhet, utan fokuserat på uthållighet och att klara av maraton. Samtidigt är Paavo Nurmi, Paavo Nurmi, och jag har sprungit där fem år i rad. Klart att jag skulle delta när jag en gång fick möjligheten. Strunt samma i tiden, lopp är kul!

Loppet gick bättre än förväntat och var precis det tempopass jag var ute efter. Jag sprang betydligt fortare än jag gjort själv på träning och jag fick bekräftelse att jag tränat rätt inför Tallinn. Plus att jag hade roligt längs med vägen. Jag har ett stort leende på läpparna när jag springer i mål.

Tallinn maraton

Om Paavo Nurmi var kul, var Tallinn maraton ännu roligare. Jag hade så.jäkla.kul under hela loppet. Jag ryser fortfarande när jag läser min egen race report och tänker tillbaka. Jag fattar det inte ännu heller. Allting stämde den dagen. Magen fungerade, benen var pigga, jag var stark mentalt, jag spurtade i mål. Jag har kollat på filmen vid målgång och jag springer vidare i flera meter trots att jag vet att jag är i mål. Så roligt hade jag. Jag ville inte sluta. Sen att jag dessutom krossade mitt personbästa med nästan trettio minuter är en extra bonus.

Tallinna Maraton - Heidi Henriksson (2279)Tallinna Maraton - Heidi Henriksson (2279)

Se nu på dessa bilder! Jag ler ju på varenda foto 🙂

Efter Tallinn blev det en liten dip i träningen och det blev inga fler lopp. Det blev inget Kaarina syysmaraton i år heller, det blev inte personbästa på milen. Jag blev sjuk, jag hade ingen motivation i träningen och jag jobbade den helgen som loppet var. Men det spelar ingen roll. För de två lopp som jag kunde springa det här året. WOW!

 

3

Det blir inte Kaarina syysmaraton

Jag hade problem redan på vintern/våren när jag planerade vilka lopp jag ville springa under året. En stor orsak var för att datumet för Paavo Nurmi maraton flyttades till senare under hösten. Nu kunde jag springa det loppet i alla fall, men det var mer som en kul grej. Jag var inte ”tränad” för det. Det var inte mitt stora mål för säsongen. Jag satsade på maraton och lade allt mitt krut på att springa långt. Bli uthålligare, tåligare och fokus på maraton. Inte fokus på snabbhet. Jag hade i stället planerat att bli snabbare efter maraton och springa Kaarina syysmaraton senare på hösten, den 27.10. Då alltså springa tio kilometer och försöka få till ett nytt personbästa.

Nu verkar det inte bli av. Dels för att tiden börjar bli knapp för att träna. Jag har sprungit en gång sedan mitt maraton. Ett lugnt komma igång pass. Löpningen kändes bra, men milformen och snabbheten känns långt borta. En annan orsak till att det inte kommer att bli Kaarina syysmaraton i år (heller) är jobbet. Jag kommer inte att vara ledig den helgen. Eftersom jag inte känner mig i form, har jag inte försökt ordna ledigt åt mig. Byta, fixa och trixa med kollegorna.

inget kaarina syysmaraton i år

Paavo Nurmi blev en positiv överraskning att jag kunde springa det i år. Jag trodde att jag skulle jobba den helgen, men var ledig och kunde delta i mitt nästan favoritlopp. Kaarina syysmaraton blir i stället en negativ överraskning att jag inte kan delta i år. Jag gillar att springa i Kaarina. Jag har gjort bra tider där, plus att det är väldigt nära där jag bor. Det är enkel logistik och kräver inte mycket förberedelse i den bemärkelsen. Tjugo minuter med bil och jag är framme vid starten.

Men kanske nästa år? Ska du Maria springa? Eller någon annan?

0

Fyra historier från Tallinn

Tallinn hör till mina favoritstäder i världen och Tallinn maraton är nog mitt favoritlopp att springa. Det har varit en hård kamp mellan Paavo Nurmi maraton i Åbo och Tallinn maraton, men jag tror att Tallinn vinner. Jag har sprungit där fyra gånger och det har alltid varit bra. Loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har bara positiva upplevelser därifrån. Det finns aldrig något att klaga över. Publiken är alltid fantastisk, stämningen är på topp och det är bara kul hela vägen. Jag har inte alltid sprungit mina snabbaste lopp där, men det har alltid varit så kul att det inte spelat någon roll. Jag minns bara att jag alltid haft roligt, sprungit med ett leende på läpparna och vinkat och highfive:at publiken.

Fyra lopp, fyra historier

År 2014 sprang jag mitt första halvmaraton någonsin och mitt första lopp i Tallinn. Det var innan jag bloggade, så det finns ingen race report från det loppet. Jag minns att jag var nervös innan. Skulle jag klara av att springa ett halvmaraton? Det längsta jag sprungit på träning var 16,5 kilometer. Jag hade ingen förhoppning om tid, jag ville bara komma i mål. Vid den tiden gick banan mot Pirita, hamnen och strandpromenaden. Jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var fin och att det var roligt att se en annan del av Tallinn än bara gamla stan.

Vid 14 kilometer visste jag att jag skulle klara det. Jag ökade tempot och sprang om folk. Jag kände mig stark och kunde trycka på ända till slut. Jag minns också att jag var irriterad på folk som gick mot slutet och stoppade min framfart. Jag ville springa om folk, men kom inte förbi för att folk gick tre i bredd. Flytta på er! Jag sprang i mål med ett stort leende på läpparna, stolt över att ha klarat mitt första halvmaraton. Tiden var 2:14:08 och jag var jättenöjd över det.

År 2015 var det dags för mitt tredje halvmaraton, mitt andra i Tallinn. Jag hade tidigare på sommaren sprungit halvmaraton i Åbo och då persat med flera minuter. Inför detta halvmaraton var jag extra nervös. Jag hade varit sjuk innan och de sista veckorna inför hade det blivit mindre träning. Jag funderade på att ställa in halvmaraton och istället byta distansen till tio kilometer. Jag gjorde aldrig det och tur var väl det. Det blev igen ett nytt personbästa, ett som fortfarande står sig. Jag hade lika roligt på det här loppet som på mitt första halvmaraton. Banan var den samma som år 2014. En platt och lättsprungen bana, förutom målgången vid gamla stan på kullerstenar.

År 2017 blev det comeback i Tallinn efter en paus år 2016. Det var fortfarande halvmaraton som gällde, men den här gången var banan helt annorlunda. Start och målgång på samma ställe, men nu sprang vi mot Telliskivi, Rocca al mare och strandpromenaden Stroomi.  Jag var inte orolig över att klara distansen för jag hade sprungit ett maraton på sommaren och ett halvmaraton borde vara lätt i jämförelse. Men det senaste halvmaraton jag sprang sommaren 2016 hade gått långt under förväntningarna. Jag var orolig över att det här också skulle bli en dålig erfarenhet och att jag skulle vara missnöjd när jag sprang i mål. Jag hade svårt att veta vad jag kunde ha för tidsmål. Jag hade varit så fokuserad på att klara av mitt första maraton, jag hade tränat mest mängd och uthållighet och inte så mycket fart. Veckorna innan försökte jag få upp tempot med att springa intervaller och känslan i kroppen inför var bra.

Det här loppet är säkert det lopp som jag har haft den bästa feelisen och känslan. Det berodde kanske på att jag från början hade rätt inställning. Jag visste att jag inte skulle springa personbästa och jag såg det mera som en chans till en bra upplevelse. Jag njöt verkligen av stämningen, publikens hejarop, musiken. Jag highfive:ade, jag klappade händerna, jag dansade, jag sjöng… Jag hade roligt hela loppet igenom. Tiden blev ett mellanting mellan personbästa och sämsta, men jag brydde mig inte alls om tiden. Det hade kunnat vara personsämsta och jag hade varit nöjd ändå. För upplevelsen och känslan var helt annorlunda från 2016 då allt bara var jättejobbigt.

tallinn halvmaraton 2017

Och så var det ännu år 2018. Vad kan jag säga om 2018 som inte blivit sagt? Tallinn maraton 2018 var loppet med stort L. Dagen då allting stämde. Då dagsform möter träning, möter bra stämning, trevliga människor, fin bana. Allt. Att det dessutom resulterade i ett nytt personbästa på maraton med nästan trettio minuter och diamantmål tidsmässigt är bara en jättestor bonus. Jag fattar det inte ännu heller, fastän det nästan gått tre veckor sedan loppet. Jag blir ännu också helt tårögd när jag tänker tillbaka. Ett bevis på hur roligt jag hade och hur stark jag kände mig fick jag när jag kollade på videon från målgången. Jag bara fortsatte att springa fastän jag var i mål. Jag springer säkert i fem meter ännu innan jag fattar att jag kan sluta. Jag visste nog att jag var i mål, för såg ju tiden, men jag ville bara inte sluta. Så roligt hade jag.

Blev du sugen på att springa i Tallinn?

 

 

 

 

0
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑