Kategori: Lopp (sida 1 av 14)

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Race report Tallinn 10 kilometer

Det var trångt, men det var jäkligt kul. Ungefär så kan jag sammanfatta Tallinn 10 kilometer. Som vanligt levererade Tallinn världens folkfest och jag sprang med en stort leende på läpparna  hela loppet. Jag hade så kul när jag sprang att jag nästan glömde bort att springa. Jag var på sightseeing och kollade mest omkring mig. Vi sprang till exempel igenom Kultuurikatel, en gammal industribyggnad/skorsten. Hur coolt?  Jag hejade på andra löpare, highfiva:de publiken, jag sjöng med i musiken som dånade från högtalarna, jag klappade händerna och hade ett löparparty för mig själv. Och cirka tio tusen andra löpare.

tallinn 10 kilometer

Om jag någon gång har tyckt att det varit trångt när jag sprungit Paavo Nurmi i Åbo eller när jag sprungit halvmaraton i Tallinn, är det inget upp mot trängseln jag upplevde under Tallinn 10 kilometer. Det var tio startgrupper, jag var i grupp fem (E). Den syns inte på bilden nedan, utan jag stod långt långt bak. Alla startade samtidigt och det tog fyra minuter (!) från att startskottet gick till att jag korsade startlinjen. Jag tror inte ens att jag hörde startskottet, jag stod så långt bak. Då var det ännu fem startgrupper bakom mig. Det var trångt från start till mål. Visst jämnade det ut sig på delar av banan, men i stort sett var det ett sicksackande genom hela loppet. Jag sprang förbi några, några sprang förbi mig.

tallinn 10 km

Eftersom Tallinn 10 kilometer var ett lopp som jag anmälde mig till i sista stund, hade jag inga tidsmål med loppet. Jag visste att jag inte var i rekordform, utan jag fokuserade mer på upplevelsen och att ha kul. Det lyckades jag väldigt bra med. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet, eller Midnattsloppet eller New York maraton för den delen, men publiken och stämningen i Tallinn är verkligen fantastisk. Det finns till exempel en finsk förening, Smilerit, som varje år står på samma ställe och hejar. De tjoar och tjimmar, och man kan inte låta bli att le. Springa lite extra hårt, trycka på lite extra i steget. Publiken ger en (mig) så mycket energi.

Hela loppet igenom var en enda löparfest. Kroppen kändes stark och jag hade inga problem med att springa. Jag kollade på klockan ibland och den visade snittfarter på 5:40. Betydligt snabbare än jag sprungit på träningspass, men jag visste ändå att det inte skulle bli personbästa för mig, eftersom jag startat så långt bak. Och det är ju den tiden som räknas, den officiella. Den officiella tiden blev 1:03:35, medan nettotiden blev 59:38.

Det är jag nöjd med. Hade jag kanske kunnat kapa någon sekund? Visst, det hade jag kanske kunnat pressa mig till, men till vilken nytta? Nu kunde jag njuta loppet igenom. Det var inte blodsmak i munnen och blytunga ben, utan det var fest.

1

Borde jag vara mer nervös?

Imorgon bär det av mot Tallinn och för att springa tio kilometer. Jag ser fram emot det, men funderar samtidigt om jag borde vara mer nervös än jag är just nu. Mer taggad och pepp. Just nu känns det… Jag är inte direkt opepp, men jag borde kanske känna mer? Det kanske inte har sjunkit in ännu, att det är imorgon jag ska springa. Kanske peppen och ivern kommer när jag börjar förbereda mig.  Packa väskan, ta fram tävlingskläderna, fixa i ordning allt inför loppet och själva resan. Kanske jag blir mer nervös då?

På onsdagen fick jag startbeviset och jag fick veta min startgrupp. Tidigare när jag har anmält mig till lopp i Tallinn har jag kunnat skriva in vad jag gissar att jag springer på för tid. På basen av det sedan har startgrupperna delats ut. Den här gången kunde jag inte ange något, utan jag anmälde mig bara till distansen och att springa med tidtagning. Jag kommer att starta i startgrupp fem av tio. Det säger mig egentligen ingenting, det är säkert bra. Det spelar inte så stor roll var jag startar. Det är alltid trångt i starten oberoende, folk som springer om en till höger och vänster. Jag som försöker kryssa förbi andra löpare.

borde jag vara mer nervös?

Imorgon är det tidig (!) väckning och start som gäller. Vi valde att ta en tidigare båt än vi brukar för att inte behöva stressa. Hinna checka in på hotellet först, kanske äta något och förbereda mig i god tid. Starten går klockan fem och målgång är ungefär en timme senare. Målgången kommer att vara vid samma ställe som i fjol, mitt i gamla stan bland alla uteserveringar. Jag hoppas på mycket publik och hejarop. Tallinn brukar alltid vara en folkfest, men jag har aldrig sprungit tio kilometer där. Det ska bli kul att få uppleva det också, och se en annan del av Tallinn.

Jag vet inte hur mycket jag kommer att blogga under resan, men jag finns ju även på Instagram. Där blir det snabbare uppdatering från loppet och säkert en del bilder från Tallinn.

Wish me luck!

3

Sista träningspasset inför Tallinn

Igår gjorde jag det sista träningspasset inför Tallinn. Helt enligt planen och känslan i kroppen var okej. Det kändes inte direkt som jag flög fram, men jag litar på att tävlingssituationen på lördag kommer att göra att jag springer fortare. Nu kändes det kanske lite segt. Inte så att jag är orolig, men det blev kanske inte det genrep jag hade hoppats på. Fast jag sprang också medvetet i mina klumpigare skor, och det känns alltid tyngre i dem. På lördagen sedan kommer jag att springa i mina snabbskor, de lätta med lite dämpning.

Det sista träningspasset blev korta, snabba intervaller. Åtta stycken en minuters intervaller, med en minut vila mellan varje intervall. Upp med steget, fram med höften och ett bra tryck. Mot slutet gick det bättre och jag fick den känsla jag var ute efter. Det tar alltid en stund för mig att komma igång. Även om jag självklart värmer upp först, är det som om det tar en stund för kroppen att fatta vad den ska göra. Ska vi springa fort? Varför? Det är ju så mycket skönare att inte göra det.

sista träningspasset inför Tallinn

På lördagen måste jag komma ihåg att värma upp ordentligt innan start. Inte bara skutta lite på stället i bajamajakön, utan faktiskt springa. Förbereda kroppen på att springa fort från start och inte se de första kilometerna av loppet som uppvärmning. Som jag brukar göra på maraton. Eller brukar och brukar, jag har bara sprungit två maraton. Men ett tio kilometers lopp är mera pang på. Fort direkt från start och sedan bara öka. Och så plötsligt är det över.

Nu ska jag ännu stretcha och foamrolla innan lördagen. All träning är gjord nu och nu är det bara att ladda mentalt. Packa väskan, bestämma kläder och lacka naglar. Allt det där viktiga inför lopp 🙂

0

Klädkris inför Tallinn

Varför känns det som om jag alltid har en klädkris när jag ska springa lopp? Speciellt när jag ska göra det i Tallinn? Jag har sprungit ett och annat lopp tidigare, i både ösregn och gassande sol. Jag tycker ju att jag borde ha lärt mig hur jag ska klä mig. Hur jag ska tänka, men nej… Kanske det igen slutar med att jag i princip packar hela träningsgarderoben och bestämmer mig på plats. Skorna har jag bestämt, men det övriga. Hur varmt är det eller kommer det att vara? Ska jag ha shorts och t-shirt? Eller halvlånga tights och t-shirt? Vilka strumpor ska jag ha? För ifall jag har shorts, kan jag ha kompressionsstrumpor, men det ser bara fånigt ut med halvlånga tights.

Loppet startar först klockan fem och jag gissar på att jag springer kring timmen. Alltså går jag i mål vid sex-tiden. Då är det väl inte shortsväder heller? Jag kommer självklart att ha med mig överdragskläder och något att byta om till, men är det för kallt att springa i shorts? Jag vet att skulle jag dra ut på en runda hemma den tiden, hade jag inte valt shorts. Utan snarare halvlånga tights och en långärmad tröja. Så som vädret är just nu. Men jag vet också att jag brukar springa fortare på lopp, att jag brukar få (för) varmt och kanske det är bra att frysa lite. Så springer jag fortare.

Ett annat problem jag har om jag väljer shorts är att jag egentligen bara har ett par ”loppshorts”. Som sitter bra och som jag vet att jag inte kommer att irritera mig på under loppet. Jag har också min favorit t-shirt från Nike som jag sprungit de senaste loppen i. Jag vill inte springa alla mina lopp i samma kläder… Det börjar finnas ett antal bilder där samma shorts figurerar. Fun fact om shortsen. De är köpta 1997 (?) eller var det kanske 96 från HM i Stockholm. Still going strong.

forssa halvmaraton

säsongssammanfattning 2018


klädkris

Kanske inte kläderna spelar så stor roll sist och slutligen? Kanske det bara är ett bra tecken om min lilla klädkris är mitt största bekymmer inför loppet?

1

Loppveckan är här

Det låter ju inte alls lika coolt att säga loppveckan, som raceweek. Men nu är den i alla fall här, loppveckan. Favoritloppet går av stapeln på lördagen, och även om det blir femte gången jag springer i Tallinn är det alltid lika nervöst. Distansen är ny för mig, för Tallinn alltså, millopp har jag sprungit många tidigare. Det är dessutom ett lopp som startar först klockan fem på kvällen och det i sin tur kräver annorlunda förberedelser. Jag tänker främst på energiintag och uppladdning. Jag måste äta innan för att orka springa loppet, men jag kan inte äta för mycket för att riskera kraschad mage. Det är min mardröm på lopp. Inte att jag inte kommer att orka springa hela loppet, utan att jag kommer att vara tvungen att bryta för en kraschad mage.

Den här veckan kommer fokus att vara på loppet. Jag ska vila mig i form och inte träna mycket innan lördagen. Jag vill ha pigga ben och en längtan och sug till att springa. Foamroller, stretch, lite yoga och ett intervallpass är planen. Ingen zumba den här veckan. Det passar inte med jobbet och kanske hade jag skippat den annars också. Ingen styrketräning den här veckan heller. Jag vill inte riskera träningsvärk och trötta ben.

loppveckan är här

Träningsplaner för veckan:

Måndag: vila
Tisdag: yoga/stretch
Onsdag: löpning, korta intervaller
Torsdag: yoga/stretch
Fredag: vila
Lördag: lopp
Söndag: vila

På onsdagen är planen att springa sista gången innan loppet. Korta, snabba intervaller för att få en bra löpkänsla. Men samtidigt lugnt och kravlöst, eftersom det är på lördagen jag vill prestera som bäst. Några korta yogapass och lite foamroller och stretch på det, och jag borde ha gjort allt jag kan. Det finns inte så mycket att göra för formen mer, en vecka innan loppet. Jag ska lita på att jag har gjort min träning och bara fokusera på positiva tankar.

Lopp är kul och det kommer att gå bra. Punkt.

1

Träningen inför Tallinn

Det är elva dagar tills jag ska springa i Tallinn. Jag förväntar mig inga stordåd och jag lär knappast springa mitt snabbaste millopp, men jag vill ändå göra mitt bästa. Förstås. Få en bra upplevelse, njuta av loppet och av stämningen. Känna att jag orkar och har krafter kvar mot slutet. Springa om löpare då och kunna plocka placeringar. Som om det spelar någon roll ifall jag blir 1350:e eller 1400:e… I det här inlägget ska jag försöka skriva ner mina tankar kring träningen inför Tallinn.

Tanken är att ännu springa några gånger, med fokus på snabbhet. Jag vill känna mig lätt i steget och som om det finns tryck i benen. Eftersom det ”bara” är tio kilometer jag ska springa, vet jag att distansen inte är ett problem. Jag behöver inte satsa på långpass. Det är snarare farten som kommer att vara det jobbiga. Pulsen kommer att vara hög, det kommer att vara flåsigt och benen kommer att stumna. Jag vet att jag kan ta det lugnt, men jag vet också hur jag fungerar i tävlingssituationer. Fullt ös medvetslös, så länge det håller. Det händer något när nummerlappen kommer på. Även om tanken innan varit att ta det lugnt, går det sällan så när jag väl börjar springa. Sen brukar jag få sota för det mot slutet om jag inte varit tillräckligt tränad…

träningen inför tallinn

Igår sprang jag ett pass med en riktigt bra känsla och det är en sådan känsla jag vill ha i Tallinn också. Där jag känner mig stark och att löpningen rullar på. Även om det är jobbigt, fungerar det att springa. Jag vill springa ett eller två intervallpass med korta, snabba intervaller. Få upp löpsteget och känna mig lätt. Ett intervallpass den här veckan ännu och ett nästa vecka. Den här veckan blir det ännu kanske ett vanligt löppass. Jag vill inte träna för mycket heller, för tanken är ju att vara pigg i Tallinn sedan. På torsdagen börjar dessutom zumban igen. Frågan är om det blir för mycket? Eller alltså zumban vill jag gå på, det skippar jag inte, men kanske jag borde skippa det där vanliga löppasset. Som snarare kanske stjälper formen än hjälper?

Nästa veckan kommer träningen mest bestå av yoga och stretch. Vila mig i form och ladda mentalt. Bara tänka positiva tankar. Äta, dricka, välja kläder och vara ivrig. För det är ändå Tallinn! Loppet jag trodde att jag inte kunde springa i år.

1

Det blir Tallinn i år igen

Jag lovade ju att jag hade väldigt goda nyheter att berätta i måndags. Vad är då den goda nyheten? Jo, jag ska springa i Tallinn igen. Jag får igen möjlighet att delta i mitt absoluta favoritlopp, den här gången dessutom på en ny distans. Gissa vem som är ivrig?! Jag har hela året egentligen varit säker på att jag inte kommer att kunna springa i Tallinn, för det händer grejer på jobbet då. Det visade sig att jag visst kan/får/är ledig den helgen, plus måndag, så jag kan springa i Tallinn igen. Den här gången 10 kilometer.

tallinn igen

Ny distans för mig i Tallinn. Jag har alltid tidigare sprungit halvmaraton eller maraton. Jag är kanske liiiite besviken eller irriterad över att jag inte vetat om den här möjligheten tidigare. Då hade jag kunnat träna för en längre distans. Tränat för ett nytt maraton hela året. Nu har jag inte gjort det, eftersom jag varit så säker på att inte kunna springa i Tallinn. Nu är tio kilometer det enda  jag kan springa, med min dagsform. Men det är ändå Tallinn, jag är glad oavsett.

Nu kommer det dessutom att bli en annorlunda upplevelse. Vi kommer att åka dit på lördagen, tidigt på morgonen. Loppet går först klockan fem, men jag vill hinna checka in på hotellet och relaxa en stund innan. Eftersom det är ett kvällslopp, förväntar jag mig bra stämning. Mycket folk på stan, en lördagskväll, och dessutom Tallinn där publiken alltid är fantastisk. Det kan inte bli annat än bra. Jag ska se det som en rolig grej. Njuta av stämningen och publikstödet och vara tacksam över att kunna springa. Fira efter loppet och heja på maraton och halvmaratonlöparna nästa dag.

För det blir även en nästa dag. En hel söndag i Tallinn innan vi åker hem på måndag. (Mamma vi behöver kattvakt 🙂 ). Shoppa, god mat och dryck, kanske lite sightseeing. Shoppa lite mer, äta lite mer, bara njuta av egentid i min favoritstad.

Sa jag att jag var glad och ivrig?

2

Ultramaraton 2020?

Jag har hela året haft svårt för att besluta mig för vilka lopp jag vill springa. Vilken distans ska jag satsa på och när ska jag springa. Mycket har handlat om att de lopp jag vill springa inte passar in tidsmässigt. Jag kan inte springa Paavo Nurmi maraton i Åbo, oberoende av distans och jag kan knappast springa i Tallinn i år. Eftersom jag vet att det inte kommer att bli Tallinn maraton i år, har jag inte heller tränat strukturerat. Även om jag mot förmodan skulle ha den helgen ledig och möjlighet att delta, är frågan ifall jag är tillräckligt tränad. Självklart inte för maraton, men det finns även halvmaraton och 10 kilometer. Motivationen har inte riktigt funnits, när jag inte har något lopp att träna för och jag har satsat mer på cykling. Ibland har jag googlat lopp för att se om det finns något som skulle passa in på hösten. Vad hittar jag då? Ultramaraton i S:t Karins. Hmm…

reflektioner från ett halvmaraton

Det skulle vara först nästa år, i april. Antingen 6 timmar eller 12 timmar. Runt, runt, runt på en 400 meters bana. Alltså, varför går jag igång på sånt här? Det lockar, det lockar väldigt mycket faktiskt. Sex timmar då, tolv timmar känns lite att ta i ännu. En utmaning som heter duga, med fokus på att klara av det. Något helt annat än pressa tider och tempon, en utmaning på andra sätt. Jag tyckte ju om att springa på spånbanan förra sommaren när jag tränade inför maraton. Runt, runt, runt, varv på varv. Pausa för att dricka lite, äta lite och bara fortsätta springa.

Men ultramaraton ändå… Stoppa mig från dessa galna tankar 🙂

3
« Äldre inlägg

© 2020 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑