Kategori: Lopp (sida 1 av 11)

Det blir inte Kaarina syysmaraton

Jag hade problem redan på vintern/våren när jag planerade vilka lopp jag ville springa under året. En stor orsak var för att datumet för Paavo Nurmi maraton flyttades till senare under hösten. Nu kunde jag springa det loppet i alla fall, men det var mer som en kul grej. Jag var inte ”tränad” för det. Det var inte mitt stora mål för säsongen. Jag satsade på maraton och lade allt mitt krut på att springa långt. Bli uthålligare, tåligare och fokus på maraton. Inte fokus på snabbhet. Jag hade i stället planerat att bli snabbare efter maraton och springa Kaarina syysmaraton senare på hösten, den 27.10. Då alltså springa tio kilometer och försöka få till ett nytt personbästa.

Nu verkar det inte bli av. Dels för att tiden börjar bli knapp för att träna. Jag har sprungit en gång sedan mitt maraton. Ett lugnt komma igång pass. Löpningen kändes bra, men milformen och snabbheten känns långt borta. En annan orsak till att det inte kommer att bli Kaarina syysmaraton i år (heller) är jobbet. Jag kommer inte att vara ledig den helgen. Eftersom jag inte känner mig i form, har jag inte försökt ordna ledigt åt mig. Byta, fixa och trixa med kollegorna.

inget kaarina syysmaraton i år

Paavo Nurmi blev en positiv överraskning att jag kunde springa det i år. Jag trodde att jag skulle jobba den helgen, men var ledig och kunde delta i mitt nästan favoritlopp. Kaarina syysmaraton blir i stället en negativ överraskning att jag inte kan delta i år. Jag gillar att springa i Kaarina. Jag har gjort bra tider där, plus att det är väldigt nära där jag bor. Det är enkel logistik och kräver inte mycket förberedelse i den bemärkelsen. Tjugo minuter med bil och jag är framme vid starten.

Men kanske nästa år? Ska du Maria springa? Eller någon annan?

0

Fyra historier från Tallinn

Tallinn hör till mina favoritstäder i världen och Tallinn maraton är nog mitt favoritlopp att springa. Det har varit en hård kamp mellan Paavo Nurmi maraton i Åbo och Tallinn maraton, men jag tror att Tallinn vinner. Jag har sprungit där fyra gånger och det har alltid varit bra. Loppet har en speciell plats i mitt hjärta. Jag har bara positiva upplevelser därifrån. Det finns aldrig något att klaga över. Publiken är alltid fantastisk, stämningen är på topp och det är bara kul hela vägen. Jag har inte alltid sprungit mina snabbaste lopp där, men det har alltid varit så kul att det inte spelat någon roll. Jag minns bara att jag alltid haft roligt, sprungit med ett leende på läpparna och vinkat och highfive:at publiken.

Fyra lopp, fyra historier

År 2014 sprang jag mitt första halvmaraton någonsin och mitt första lopp i Tallinn. Det var innan jag bloggade, så det finns ingen race report från det loppet. Jag minns att jag var nervös innan. Skulle jag klara av att springa ett halvmaraton? Det längsta jag sprungit på träning var 16,5 kilometer. Jag hade ingen förhoppning om tid, jag ville bara komma i mål. Vid den tiden gick banan mot Pirita, hamnen och strandpromenaden. Jag kommer ihåg att jag tyckte att omgivningen var fin och att det var roligt att se en annan del av Tallinn än bara gamla stan.

Vid 14 kilometer visste jag att jag skulle klara det. Jag ökade tempot och sprang om folk. Jag kände mig stark och kunde trycka på ända till slut. Jag minns också att jag var irriterad på folk som gick mot slutet och stoppade min framfart. Jag ville springa om folk, men kom inte förbi för att folk gick tre i bredd. Flytta på er! Jag sprang i mål med ett stort leende på läpparna, stolt över att ha klarat mitt första halvmaraton. Tiden var 2:14:08 och jag var jättenöjd över det.

År 2015 var det dags för mitt tredje halvmaraton, mitt andra i Tallinn. Jag hade tidigare på sommaren sprungit halvmaraton i Åbo och då persat med flera minuter. Inför detta halvmaraton var jag extra nervös. Jag hade varit sjuk innan och de sista veckorna inför hade det blivit mindre träning. Jag funderade på att ställa in halvmaraton och istället byta distansen till tio kilometer. Jag gjorde aldrig det och tur var väl det. Det blev igen ett nytt personbästa, ett som fortfarande står sig. Jag hade lika roligt på det här loppet som på mitt första halvmaraton. Banan var den samma som år 2014. En platt och lättsprungen bana, förutom målgången vid gamla stan på kullerstenar.

År 2017 blev det comeback i Tallinn efter en paus år 2016. Det var fortfarande halvmaraton som gällde, men den här gången var banan helt annorlunda. Start och målgång på samma ställe, men nu sprang vi mot Telliskivi, Rocca al mare och strandpromenaden Stroomi.  Jag var inte orolig över att klara distansen för jag hade sprungit ett maraton på sommaren och ett halvmaraton borde vara lätt i jämförelse. Men det senaste halvmaraton jag sprang sommaren 2016 hade gått långt under förväntningarna. Jag var orolig över att det här också skulle bli en dålig erfarenhet och att jag skulle vara missnöjd när jag sprang i mål. Jag hade svårt att veta vad jag kunde ha för tidsmål. Jag hade varit så fokuserad på att klara av mitt första maraton, jag hade tränat mest mängd och uthållighet och inte så mycket fart. Veckorna innan försökte jag få upp tempot med att springa intervaller och känslan i kroppen inför var bra.

Det här loppet är säkert det lopp som jag har haft den bästa feelisen och känslan. Det berodde kanske på att jag från början hade rätt inställning. Jag visste att jag inte skulle springa personbästa och jag såg det mera som en chans till en bra upplevelse. Jag njöt verkligen av stämningen, publikens hejarop, musiken. Jag highfive:ade, jag klappade händerna, jag dansade, jag sjöng… Jag hade roligt hela loppet igenom. Tiden blev ett mellanting mellan personbästa och sämsta, men jag brydde mig inte alls om tiden. Det hade kunnat vara personsämsta och jag hade varit nöjd ändå. För upplevelsen och känslan var helt annorlunda från 2016 då allt bara var jättejobbigt.

tallinn halvmaraton 2017

Och så var det ännu år 2018. Vad kan jag säga om 2018 som inte blivit sagt? Tallinn maraton 2018 var loppet med stort L. Dagen då allting stämde. Då dagsform möter träning, möter bra stämning, trevliga människor, fin bana. Allt. Att det dessutom resulterade i ett nytt personbästa på maraton med nästan trettio minuter och diamantmål tidsmässigt är bara en jättestor bonus. Jag fattar det inte ännu heller, fastän det nästan gått tre veckor sedan loppet. Jag blir ännu också helt tårögd när jag tänker tillbaka. Ett bevis på hur roligt jag hade och hur stark jag kände mig fick jag när jag kollade på videon från målgången. Jag bara fortsatte att springa fastän jag var i mål. Jag springer säkert i fem meter ännu innan jag fattar att jag kan sluta. Jag visste nog att jag var i mål, för såg ju tiden, men jag ville bara inte sluta. Så roligt hade jag.

Blev du sugen på att springa i Tallinn?

 

 

 

 

0

Två veckor sedan Tallinn maraton

Det har nu gått två veckor sedan jag sprang Tallinn maraton. Jag vet inte om det ännu heller sjunkit in, att jag klarade det (igen). På ett sätt känns det så självklart, klart att jag skulle fixa det. På ett annat sätt känns det helt overkligt. Jag fattar inte ännu heller hur stark jag kände mig genom hela loppet. Hur roligt jag hade. Det är klart att tiden förskönar minnet lite, men jag tycker på riktigt att jag inte hade någon dip under loppet. En liten dip när knät började göra ont vid 23 kilometer. Utöver det, bara positiva tankar, stark kropp och pigga ben.

Loppet kommer klart att bli ett lopp att minnas. Något jag kommer att kunna se tillbaka på med positiva minnen. Något jag ska tänka på i vinter när motivationen tryter. När snön piskar i ansiktet, det är stormvindar och sommaren och lopp känns långt borta. Då ska jag tänka på Tallinn maraton och hur roligt jag hade då.

tallinn maraton

Jag vet inte vad det är med Tallinn maraton. Jag har sprungit där fyra gånger och jag har bara positiva minnen därifrån. Loppet är alltid lika bra och jag presterar alltid bra i Tallinn. Inte nödvändigtvis tidsmässigt, men känslan och feelingen är alltid på top. Tallinn är bäst helt enkelt. Uuu… fick just bästa bloggidén när jag skriver det här, men det får bli ett skilt inlägg 🙂

Nu börjar träningslusten vara tillbaka. Det krävdes bara några dagar då jag inte fick träna, när jag var sjuk, och plötsligt vill jag inget annat än träna. Jag börjar känna mig återhämtad från förkylningen och tänkte smyga igång med träningen nästa vecka. Korta och lugna pass, kanske inte ens löpning ännu. Jag har fått världens lust till att träna styrka. Kanske jag inte är riktigt frisk ännu…

0

Återhämtning efter maraton

Efter mitt maraton förra söndagen har jag inte tränat ett skvatt. Det är vila och återhämtning som gäller för ett tag framåt. Ett maraton är en stor påfrestning för kroppen, jag vill ge den mycket tid för återhämtning. Även om kroppen känns bra och pigg, vill jag inte träna för tidigt och skada mig. Under loppet fick jag ont i höger knä. Det gick över efter en stund, men det var just högra knät som var sjukast/stelast efter loppet. Det tog längst tid att kännas normalt igen. Jag har opererat höger knä två gånger, men då för en annan typ av skada. Det här kändes på helt andra ställen och det skrämde mig lite. Det kändes nämligen precis där jag läst att löparknä känns. På utsidan av höger knät.

Nu känns det bra, men jag tänker att lite extra vila inte kan skada. Plus att jag egentligen inte ens haft lust till träning. Inför maraton, eller vilket lopp som helst, i alla fall om man följer ett träningsprogram, blir det många pass. Mycket mängdträning, många och långa intervaller, och inte alltid pass jag är sugen på. Det är pass som bara ska göras. Nu är det skönt att chilla lite och träna det jag känner för. Vilket i dagsläget är ingenting alls 🙂 Nästa vecka kanske känslan är en annan och då kan jag börja träna något smått.

Just nu tänker jag bara vila, och äta, och ta det lugnt. Låta kroppen återhämta sig och vänta på lusten till träning igen. Jag är inte orolig, jag vet att lusten kommer att komma tillbaka. Det är bara bra för mig att ta det lugnt ibland. Inte stressa och pressa kroppen, utan vila. Ligga på soffan, tända ljus och kolla på film. Typ.

Hur återhämtar du dig efter lopp?

 

0

Hungern efter långlopp

Nu menar jag inte hungern som sugen på att springa långlopp igen, utan hungern som att jag är vrålhungrig. Fortfarande. Den här hungern är inte att leka med. Det känns som om jag äter hela tiden. Allt och lite till. Min mage är ett bottenlöst hål. Det känns som om jag inte blir mätt vad jag än äter. Då ska ni veta att jag minsann har ätit sedan söndagens maraton.

Jag tycker att jag hade gjort en bra uppladdning innan loppet. Ätit bra och mycket på fredagen och på lördagen innan loppet. Ätit en bra frukost på hotellet på söndagen. Magen fungerade bra under loppet. Jag tog sportdryck vid vätskestationerna och tyckte att jag fick energi av det. Jag åt av mina egna chokladnötter och dextrosol och det hjälpte. Jag hade inga energisvackor under loppet, utan allting fungerade. Vid målgång fick vi en flaska vatten och en flaska med någon form sportdryck/vätskeersättning. Jag har inte testat den, för jag hade köpt en egen och drack av den. Jag har även druckit resorb, både innan och efter loppet.

Efter loppet på hotellrummet åt jag macka, chips, godis, iskaffe och bubbel. Allt på en gång. Till kvällen hade jag bokat bord på favoritrestaurangen i Tallinn, Ribe. Det är tredje gången jag ätit där och det är fortfarande lika bra. Väldigt proffsigt, god mat, bra service, mysigt ställe. Allt är bra. Ta det som ett tips, Ribe. Det blev en trerätters avsmakningsmeny med det tillhörande vinpaketet. Tartarbiff till förrätt, lax till huvudrätt och ”cheesecake” till efterrätt. Desserten i sig är orsak nog att besöka restaurangen. Helt i min smak. Vitchokladmousse, mangosorbet, passionsfrukt och knäck. Ja tack!

den här hungern

Är det vanligt att vara så här hungrig efter långlopp? Någon som känner igen sig? Det har gått fyra dagar sedan jag sprang och hungern har ännu inte lagt sig…

0

Race report Tallinn maraton 2018

Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

tallinn maraton

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!

 

 

0

Den här känslan

Den här bilden sammanfattar loppet bra. Strax efter målgång, knappt medveten om att jag blir fotad. Svettig och rödmosig i ansiktet, men fullständig lycka. Den känslan alltså! Bästa!

den här känslan

Race rapport kommer…

0

Fricking diamantmål!

Vilket lopp! Tallinn sviker aldrig och det här loppet går nog till historien. Jag ska skriva en längre rapport när jag hunnit samla mig och har mer tid. Men jag nådde alltså mitt diamantmål. Ett mål som var så svårt att jag knappt vågade säga det högt. Fasiken vad jag glad jag är.

diamantmål

Så.Jäkla.Stolt.

0

Från ett nervöst hotellrum

Nummerlappen är hämtad, kläderna är framplockade, peppen total och nervositeten är hög. Jag sitter på vårt hotellrum och försöker lugna nerverna och tänka positivt. Jag vet att jag kommer att fixa det, men att det kommer att bli både jobbigt och tungt. Jag är laddad och redo att springa.

Jag ska försöka uppdatera bloggen imorgon, men snabbare uppdatering får ni på min instagram. Kanske jag även uppdaterar under loppet…

0

Positiva tankar gäller nu

Från och med nu gäller endast positiva tankar. Jag upprepar mitt mantra, jag kommer att fixa det. Jag kommer inte att vara den snabbaste löparen. Jag kommer knappast att se speciellt snygg ut vid målet. Stark däremot, det kommer jag att vara. Mitt pannben och envishet är inte att leka med och när man springer maraton är det bara en bra egenskap. Jag kommer att komma i mål. Tiden blir vad det blir, men i mål ska jag.

Jag ska tänka positiva tankar under loppet. Inga mentala dippar, utan glädje hela tiden. Det är kul att springa lopp. Jag ska njuta av stämningen, njuta av publikens hejarop och se det som en sightseeing runt en av mina favoritstäder i världen. Om än med hög puls, tunga ben, flåsig andning och en önskan om att det snart ska vara över. Nej, positivt tänkande var det ju! Jag kommer att ha låg puls, lätta ben, lätt andning och kunna springa i oändlighet. Varför skulle jag vilja att det är över? Det kommer att gå bra.

positiva tankar

Varför skulle det inte gå bra? Jag har gjort min träning, jag har sprungit mina pass och kroppen känns redo. Jag känner mig mer förberedd än i fjol och då gick det också vägen. Klart det gör det nu också. På söndagen klockan nio går starten. Då gäller det. Då ska jag plocka fram allt jag har och springa i mål med ett leende på läpparna. Vara stolt och nöjd över min prestation. Över att jag klarat av att träna långsiktigt, följa och genomföra ett program.

Heja mig!

0
Äldre inlägg

© 2018 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑