Kategoriarkiv: Lopp

Raceweek är här

Raceweek är här! Eller så var det meningen i alla fall, men som vi alla vet, blir det inget lopp. Det här var veckan jag skulle springa mitt tredje maraton i Tallinn. Jag skulle vara väl förberedd, redo att springa och satsa på personbästa. Jag skulle ha tränat hela våren och sommaren inför det och nu var det bara de sista finjusteringarna som gällde.

raceweek är här

Välja kläder, bestämma skor. Packa väskan. Lacka naglar. Äta och dricka. Ladda upp mentalt. Välja bra låtar till en spotifylista. Vara ivrig och nervös på en och samma gång. Jag älskar raceweek, jag älskar lopp och jag älskar Tallinn. Det här är den bästa veckan på året. Minisemester, maraton, shopping, mat på Ribe. Pirret inför loppet, och känslan efteråt.

Alltså, får jag gråta en stund? Jag trodde inte att jag skulle bli så påverkad av ett inställt lopp, speciellt inte eftersom jag länge vetat eller i alla fall anat att det kommer att bli inställt. Jag har ju inte ens tränat för det, var aldrig anmäld, bokade aldrig hotell eller resa. Nu när jag läser tillbaka på gamla inlägg om olika lopp jag sprungit i Tallinn, speciellt maraton, känner jag bara…Sorg. Vad som kunde ha varit.

Det finns ännu en möjlighet att springa loppet virtuellt, men njaa. Det lockar inte, det känns inte alls som samma sak. En stor orsak till varför jag tyckt om att springa i Tallinn, är allt runtomkring. Publiken, folkfesten på stan, stämningen och att det är en minisemester. Vill jag bara springa distansen, kan jag göra det vilken vanlig dag som helst i veckan. Jag är ute efter andra saker.

Så, ingen raceweek, istället tänker jag deppa en stund och äta godis.

2

Nytt mål, nya planer, eller kanske ändå inte

Jag har haft det här inlägget i mina utkast ett tag, men jag har inte publicerat det. Eller rättare sagt, jag har haft rubriken skriven och en tanke om vad inlägget ska handla om. Om ett nytt mål jag har. Innan jag ens har hunnit skriva inlägget, har mitt mål och mina planer hunnit ändra. Det här är också ett inlägg om varför jag har haft svårt att motivera mig till att springa.

Planen har ända sedan förra hösten varit att springa mitt tredje maraton i september i Tallinn. Det var ordnat med jobbet och jag var ivrig på träningen. Ivrig till att börja springa långpass, intervaller och springa mer och längre. Grunden med styrketräning var gjord förra året och nu skulle jag springa. Jag ville satsa och försöka förbättra min tid. Sedan blev allting väldigt osäkert. Lopp efter lopp ställdes in och min träningsiver störtdök.

Jag sprang mitt senaste långpass i maj, om man inte räknar med några pass på tio kilometer. Det är den nivån jag varit på, att tio kilometer är ett långpass. Sedan tog cyklingen över och jag sprang mindre och mindre. För innerst inne visste jag att det inte skulle bli något maraton. Inte i alla fall ”som normalt” Med massa andra löpare, publik, folk på stan, hejarop, party och folkfest. Kanske att loppet skulle ordnas i alla fall, men i ett mindre format. Och det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag vill ju ha folkfest, party och en massa andra folk. Det är halva grejen. Annars kan jag lika gärna springa distansen hemma för mig själv på träning.

nytt mål

Jag började fundera på ett nytt mål och en ny plan utformades. Istället skulle jag satsa på Paavo Nurmi i Åbo i augusti. Halvmaraton. Den distansen kräver mindre träning och mindre förberedelser. Jag kan fortfarande cykla och springa halvmaraton. Jag behöver inte ge upp cyklingen och gå helhjärtat in för löpning. Halvmaraton är inte en lika skrämmande distans som maraton, utan jag är mer självsäker där. Att jag kan springa det vilken dag som helst. Klart jag är tvungen att träna i alla fall. Förstås. Men ni fattar.

nervös

Jag har inte anmält mig till något lopp, men eftersom jag sprungit Paavo Nurmi så många gånger får jag mejl därifrån. Anmäl dig nu och få en billigare startavgift. Träningstips inför, infobrev och uppdateringar. För någon vecka sedan fick jag ett nytt mejl om att loppet kommer att ordnas (som läget är just nu), men annorlunda.

Tio kilometer kommer att springas på fredag kväll och halvmaraton och maraton på lördagen. Med olika startgrupper baserad på uppskattad sluttid. So far so good. Förutom att man varken får medalj eller t-shirt. T-shirten kan jag vara utan, men ingen medalj. Inte ens efteråt på posten?! Jag vet att jag just skrev att jag kan springa halvmaraton vilken dag som helst, men jag vill ha min medalj i alla fall. Det känns inte värt att träna inför eller springa halvmaraton om jag inte ens får en medalj. Jag vill ha en belöning. Tio kilometer går också bort, eftersom det är ett kvällslopp. Det betyder att springa direkt efter jobbet. Inte för att jag lär vinna, men jag vill ändå ha pigga ben. Inte först jobba många timmar och sedan springa lopp. Trött, hungrig och med tunga ben.

träningsplaner för 2020

Då återstår Tallinn. Inte maraton förstås, men halvmaraton eller tio kilometer. Problemet med Tallinn är att de distanserna är redan på lördag. Halvmaraton startar klockan nio på morgonen och tio kilometer klockan ett. Jag har ordnat med jobbet så att jag är ledig lördag, söndag och måndag eftersom planen ursprungligen var att springa maraton på söndag. Nu skulle jag bli tvungen att ändra ledigheten till fredag, lördag och söndag, eller ta en jättetidig båt för att springa tio kilometer. Inte helt optimalt det heller.

nytt mål

Och plötsligt var inte Tallinn längre ett alternativ. Loppet är inställt och ska istället ordnas som ett virtuellt lopp. Det kommer inte som en överraskning, egentligen, och det är skönare att veta det nu och inte först i september. Men tja, surt är det ändå. Jag hade ändå lekt med tanken om att jag skulle kunna springa tio kilometer. Min form har varit bra och jag har varit ivrig på snabba pass. Kanske ett nytt personbästa hade varit möjligt?

nytt mål

Ett virtuellt lopp lockar inte just nu i alla fall. Det kostar givetvis också, men från Tallinn får man i alla fall en medalj hem på posten. Jag är mer ute efter upplevelsen runt omkring. Se det som en minisemester att åka till Tallinn. Bo på hotell, shoppa, äta och dricka gott och springa loppet. Vill jag bara ha prestationen kan jag springa det hemma för mig själv och fast snickra ihop en egen medalj.

Jag inser självklart att jag inte är den enda som har det här problemet med inställda lopp, och att det är en fis i rymden mot riktiga problem med coronan. Jag har inte ens tränat för något lopp eller distans. Det finns säkert de som skulle springa sitt första maraton, eller annan distans, och tränat för det i ett år och så är allt inställt. Jag vet det, men jag får vara sur ändå 🙂

 

3

Lönar det sig ens att maratonträna?

Lönar det sig ens att maratonträna för tillfället? Inte för att jag kan träna just nu, men snart. Är det värt att göra en ny satsning mot maraton? Lopp på lopp blir inställt på grund av coronaviruset. Även om Tallinn maraton är först i september och mycket hinner ändras innan dess, känns det lite så där just nu. Osäkert.

En satsning mot maraton kräver mycket och det är också därför jag går igång på det. Jag behöver ett mål efter en sämre säsong i fjol. Jag vill veta vad jag tränar för och varför. Ett fokus när motivationen inte finns där. När det regnar, när ett tufft pass väntar, när jag kanske hellre legat på soffan. Då behöver jag veta att jag ska springa i Tallinn i september. Men tänk om jag inte kan springa där sen då?

maratonträna?

Jag vet förstås att all träning är bra, att det inte är förgäves fastän jag inte kan springa. Det kan ju hända annat längs med vägen också. Jag kan vakna sjuk på loppdagen. Men det är ändå ett ”projekt” och det kommer vara surt om jag inte kan springa. Det är inte bara till grannstaden för ett par timmar, utan det är ett par dagar. Det ska bokas hotell och resa. Jag måste fixa med jobbet. Jag måste ordna kattvakt. Det kostar självklart pengar i form av anmälningsavgift, hotell, resa, mat och dryck på plats. Pengar som jag knappast får tillbaka ifall det blir inställt. Plus då den lilla detaljen att jag måste träna inför det. Tid som kan användas till annat. Till ett annat mål, ett annat lopp.

Nu är jag där igen i den situationen jag var i förra året. Där jag inte ville vara. Jag har inget tydligt mål, inget lopp, ingen plan. Så kommer det säkert ändå att visa sig att jag kan springa i Tallinn, som i fjol, och så har jag inte tränat inför det.

Så maratonträna eller inte maratonträna? Hoppas att loppet inte blir inställt? Eller alltid bara vara i sådan form att jag kan springa ett maraton fast imorgon ifall jag hittar ett roligt lopp?

Eller har jag bara för mycket tid till att fundera när jag inte kan träna för tillfället?

3

Säsongssammanfattning år 2019

Jag brukar alltid skriva en säsongssammanfattning för året, det är kul att kolla tillbaka. Samtidigt reflektera lite över vad som gick bra, vad mindre bra och hur tankarna går nu efteråt. När jag hunnit fundera mer, ”landa” och när allting inte är lika färskt i minnet. När jag kanske kan uppskatta det mer. Det här är alltså min säsongssammanfattning år 2019. Tidigare versioner finna att läsa här, härhär eller här.

reflektioner från ett halvmaraton

Säsongssammanfattning år 2019

År 2019 kan sammanfattas med ett ord. Mjäh. Förra året var ett superår med pers på maraton och en riktigt jäkla kul upplevelse där. Dessutom ett kul bonuslopp, tio kilometer på Paavo Nurmi i Åbo. Det här året har känts som en besvikelse i jämförelse. En orsak är säkert för att jag inte har haft ett stort mål. Ett huvudmål för säsongen som jag har haft de tidigare åren. Jag hade svårt att bestämma mig för vilka lopp jag ville springa och vilka distanser. Allting krockade med andra evenemang och händelser.

För första gången på sex år kunde jag inte springa Paavo Nurmi i Åbo, för den helgen var bokat för annat kul. Jag trodde att jag inte skulle kunna springa i Tallinn heller, och när det väl visade sig att jag hade möjlighet att springa där igen, var det för sent för längre distanser. Jag hade varit så säker på att inte springa där, att jag inte tränat för varken halvmaraton eller maraton. Det grämer mig nu i efterhand. Att jag hade haft möjligheten, men inte tog den. Då kanske året hade sett annorlunda ut. Att jag hade tränat strukturerat mot en längre distans hela året. Det är nog den största lärdomen från det här året. Att jag behöver ett tydligt mål tidigt. Veta vad jag tränar för och varför. Det är också kanske varför det här året känns som en besvikelse.

säsongssammanfattning år 2019

Det här året blev det bara två lopp och inget av dem gav en sådan där superkul, det bästa som finns, vill genast springa igen känsla. Båda var lite halvbra, halvkul och jag har varit lite besviken efteråt. Tiden har varit ett mellanting mellan personbästa och sämsta och stämningen i publiken och loppet har inte kompenserat för tiden. Jag fattar ju att jag inte kan springa på personbästa varje lopp och på varje distans, men jag har kanske inte gett mig en ärlig chans till bra prestationer heller. Jag har inte fått ut allt jag velat ur kroppen. Farten har inte funnits och inte känslan av att kunna pressa mig. Vilket säkert beror på att jag inte tränat tillräckligt. Vilket beror på för att jag bestämt och anmält mig till loppen bara några veckor tidigare. För att jag inte haft ett tydligt mål.

Forssa halvmaraton

Efter många om och men blev det till sist halvmaraton i Forssa i början av juni. Jag började träna mer strukturerat inför det i april kanske. Som jag befarade innan loppet var distansen inget problem, men farten fanns inte. Dessutom var det hett och det påverkade säkert en del, men jag tror ändå inte att tiden hade blivit mycket bättre om det varit svalare. Jag hade ingen extra växel och ingen spurt. Jag lunkade på i jämnt och fint tempo genom hela loppet och tiden blev min näst sämsta på halvmaraton. Efter loppet fick jag väldiga magsmärtor och bilresan hem var inte rolig. Aldrig har folk kört så långsamt längs med Skärgårdsvägen när vissa har bråttom hem. Efter Forssa fick jag också bekräftat vad jag nog egentligen vetat tidigare, att jag inte kan springa Paavo Nurmi i Åbo och sedan gå på bröllopsfest på kvällen. Så illa som jag mådde och så ont i magen som jag hade, fanns det inte på kartan att ha kunnat delta på bröllopsfest i det tillståndet.

forssa halvmaraton

Tallinn tio kilometer

Åh, älskade Tallinn. Min favoritstad och favoritlopp att springa. Den här gången blev det en ny distans i Tallinn för mig. Jag har aldrig sprungit tio kilometer där, alltid halvmaraton eller maraton. Sett från den synvinkeln är det en positiv sak, att jag nu sprungit alla distanser där, men. Jag är nog fortfarande lite besviken över att det inte blev en längre distans där. Hade jag bara vetat tidigare att jag kunde springa där i år igen, hade jag tränat för maraton. Eller ens halvmaraton. Fått en revansch från Forssa. Gett mig själv en bättre chans att prestera på halvmaraton. Tränat för det. Nu kom möjligheten att springa i Tallinn oväntat och jag anmälde mig med bara några veckors varsel. Därför blev det en kortare distans. Jag hade säkert kunnat springa halvmaraton och kommit i mål, men jag känner mig själv. Jag vet att jag inte hade varit nöjd med tiden. Jag har sprungit så många halvmaraton att själva genomförandet i sig inte är en seger.

Tallinn tio kilometer var trångt från start till mål. Det var massvis med löpare och det minskade aldrig. Det var så mycket folk och så trångt att Sam missade mig när jag sprang i mål. Samtidigt bidrar det förstås till den härliga stämningen. Tallinn är nog mitt favoritlopp att springa. Det är alltid kul där och därför irriterar det mig kanske extra mycket att jag inte sprang en längre distans. Nu var det över innan det roliga hann börja typ. Millopp är också lite av en jobbig distans. Antingen går man (jag) för pers, tar ut mig och hinner inte njuta av loppet och stämningen, men är samtidigt nöjd i målet för att man (jag) tog ut sig och gav allt. Eller så gör man inte det, men hinner njuta av loppet, publiken och stämningen, och tiden spelar ingen roll, för att själva loppet var så kul. Nu blev det ett mellanting och det sammanfattar väl hela året. Eller inte hela året, men loppen.

säsongssammanfattning år 2019

Inte det bästa jag sprungit, inte det sämsta. Inte superkul, men samtidigt är jag förstås tacksam över att jag kan springa ett halvmaraton eller tio kilometer utan desto mer strukturerad träning. Att jag alltid är i sådan form att jag klarar av att genomföra loppet. Men ändå, mjäh. Lite mer hade jag kanske hoppats på.

3

Race report Tallinn 10 kilometer

Det var trångt, men det var jäkligt kul. Ungefär så kan jag sammanfatta Tallinn 10 kilometer. Som vanligt levererade Tallinn världens folkfest och jag sprang med en stort leende på läpparna  hela loppet. Jag hade så kul när jag sprang att jag nästan glömde bort att springa. Jag var på sightseeing och kollade mest omkring mig. Vi sprang till exempel igenom Kultuurikatel, en gammal industribyggnad/skorsten. Hur coolt?  Jag hejade på andra löpare, highfiva:de publiken, jag sjöng med i musiken som dånade från högtalarna, jag klappade händerna och hade ett löparparty för mig själv. Och cirka tio tusen andra löpare.

tallinn 10 kilometer

Om jag någon gång har tyckt att det varit trångt när jag sprungit Paavo Nurmi i Åbo eller när jag sprungit halvmaraton i Tallinn, är det inget upp mot trängseln jag upplevde under Tallinn 10 kilometer. Det var tio startgrupper, jag var i grupp fem (E). Den syns inte på bilden nedan, utan jag stod långt långt bak. Alla startade samtidigt och det tog fyra minuter (!) från att startskottet gick till att jag korsade startlinjen. Jag tror inte ens att jag hörde startskottet, jag stod så långt bak. Då var det ännu fem startgrupper bakom mig. Det var trångt från start till mål. Visst jämnade det ut sig på delar av banan, men i stort sett var det ett sicksackande genom hela loppet. Jag sprang förbi några, några sprang förbi mig.

tallinn 10 km

Eftersom Tallinn 10 kilometer var ett lopp som jag anmälde mig till i sista stund, hade jag inga tidsmål med loppet. Jag visste att jag inte var i rekordform, utan jag fokuserade mer på upplevelsen och att ha kul. Det lyckades jag väldigt bra med. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet, eller Midnattsloppet eller New York maraton för den delen, men publiken och stämningen i Tallinn är verkligen fantastisk. Det finns till exempel en finsk förening, Smilerit, som varje år står på samma ställe och hejar. De tjoar och tjimmar, och man kan inte låta bli att le. Springa lite extra hårt, trycka på lite extra i steget. Publiken ger en (mig) så mycket energi.

Hela loppet igenom var en enda löparfest. Kroppen kändes stark och jag hade inga problem med att springa. Jag kollade på klockan ibland och den visade snittfarter på 5:40. Betydligt snabbare än jag sprungit på träningspass, men jag visste ändå att det inte skulle bli personbästa för mig, eftersom jag startat så långt bak. Och det är ju den tiden som räknas, den officiella. Den officiella tiden blev 1:03:35, medan nettotiden blev 59:38.

Det är jag nöjd med. Hade jag kanske kunnat kapa någon sekund? Visst, det hade jag kanske kunnat pressa mig till, men till vilken nytta? Nu kunde jag njuta loppet igenom. Det var inte blodsmak i munnen och blytunga ben, utan det var fest.

1

Borde jag vara mer nervös?

Imorgon bär det av mot Tallinn och för att springa tio kilometer. Jag ser fram emot det, men funderar samtidigt om jag borde vara mer nervös än jag är just nu. Mer taggad och pepp. Just nu känns det… Jag är inte direkt opepp, men jag borde kanske känna mer? Det kanske inte har sjunkit in ännu, att det är imorgon jag ska springa. Kanske peppen och ivern kommer när jag börjar förbereda mig.  Packa väskan, ta fram tävlingskläderna, fixa i ordning allt inför loppet och själva resan. Kanske jag blir mer nervös då?

På onsdagen fick jag startbeviset och jag fick veta min startgrupp. Tidigare när jag har anmält mig till lopp i Tallinn har jag kunnat skriva in vad jag gissar att jag springer på för tid. På basen av det sedan har startgrupperna delats ut. Den här gången kunde jag inte ange något, utan jag anmälde mig bara till distansen och att springa med tidtagning. Jag kommer att starta i startgrupp fem av tio. Det säger mig egentligen ingenting, det är säkert bra. Det spelar inte så stor roll var jag startar. Det är alltid trångt i starten oberoende, folk som springer om en till höger och vänster. Jag som försöker kryssa förbi andra löpare.

borde jag vara mer nervös?

Imorgon är det tidig (!) väckning och start som gäller. Vi valde att ta en tidigare båt än vi brukar för att inte behöva stressa. Hinna checka in på hotellet först, kanske äta något och förbereda mig i god tid. Starten går klockan fem och målgång är ungefär en timme senare. Målgången kommer att vara vid samma ställe som i fjol, mitt i gamla stan bland alla uteserveringar. Jag hoppas på mycket publik och hejarop. Tallinn brukar alltid vara en folkfest, men jag har aldrig sprungit tio kilometer där. Det ska bli kul att få uppleva det också, och se en annan del av Tallinn.

Jag vet inte hur mycket jag kommer att blogga under resan, men jag finns ju även på Instagram. Där blir det snabbare uppdatering från loppet och säkert en del bilder från Tallinn.

Wish me luck!

3

Sista träningspasset inför Tallinn

Igår gjorde jag det sista träningspasset inför Tallinn. Helt enligt planen och känslan i kroppen var okej. Det kändes inte direkt som jag flög fram, men jag litar på att tävlingssituationen på lördag kommer att göra att jag springer fortare. Nu kändes det kanske lite segt. Inte så att jag är orolig, men det blev kanske inte det genrep jag hade hoppats på. Fast jag sprang också medvetet i mina klumpigare skor, och det känns alltid tyngre i dem. På lördagen sedan kommer jag att springa i mina snabbskor, de lätta med lite dämpning.

Det sista träningspasset blev korta, snabba intervaller. Åtta stycken en minuters intervaller, med en minut vila mellan varje intervall. Upp med steget, fram med höften och ett bra tryck. Mot slutet gick det bättre och jag fick den känsla jag var ute efter. Det tar alltid en stund för mig att komma igång. Även om jag självklart värmer upp först, är det som om det tar en stund för kroppen att fatta vad den ska göra. Ska vi springa fort? Varför? Det är ju så mycket skönare att inte göra det.

sista träningspasset inför Tallinn

På lördagen måste jag komma ihåg att värma upp ordentligt innan start. Inte bara skutta lite på stället i bajamajakön, utan faktiskt springa. Förbereda kroppen på att springa fort från start och inte se de första kilometerna av loppet som uppvärmning. Som jag brukar göra på maraton. Eller brukar och brukar, jag har bara sprungit två maraton. Men ett tio kilometers lopp är mera pang på. Fort direkt från start och sedan bara öka. Och så plötsligt är det över.

Nu ska jag ännu stretcha och foamrolla innan lördagen. All träning är gjord nu och nu är det bara att ladda mentalt. Packa väskan, bestämma kläder och lacka naglar. Allt det där viktiga inför lopp 🙂

0

Klädkris inför Tallinn

Varför känns det som om jag alltid har en klädkris när jag ska springa lopp? Speciellt när jag ska göra det i Tallinn? Jag har sprungit ett och annat lopp tidigare, i både ösregn och gassande sol. Jag tycker ju att jag borde ha lärt mig hur jag ska klä mig. Hur jag ska tänka, men nej… Kanske det igen slutar med att jag i princip packar hela träningsgarderoben och bestämmer mig på plats. Skorna har jag bestämt, men det övriga. Hur varmt är det eller kommer det att vara? Ska jag ha shorts och t-shirt? Eller halvlånga tights och t-shirt? Vilka strumpor ska jag ha? För ifall jag har shorts, kan jag ha kompressionsstrumpor, men det ser bara fånigt ut med halvlånga tights.

Loppet startar först klockan fem och jag gissar på att jag springer kring timmen. Alltså går jag i mål vid sex-tiden. Då är det väl inte shortsväder heller? Jag kommer självklart att ha med mig överdragskläder och något att byta om till, men är det för kallt att springa i shorts? Jag vet att skulle jag dra ut på en runda hemma den tiden, hade jag inte valt shorts. Utan snarare halvlånga tights och en långärmad tröja. Så som vädret är just nu. Men jag vet också att jag brukar springa fortare på lopp, att jag brukar få (för) varmt och kanske det är bra att frysa lite. Så springer jag fortare.

Ett annat problem jag har om jag väljer shorts är att jag egentligen bara har ett par ”loppshorts”. Som sitter bra och som jag vet att jag inte kommer att irritera mig på under loppet. Jag har också min favorit t-shirt från Nike som jag sprungit de senaste loppen i. Jag vill inte springa alla mina lopp i samma kläder… Det börjar finnas ett antal bilder där samma shorts figurerar. Fun fact om shortsen. De är köpta 1997 (?) eller var det kanske 96 från HM i Stockholm. Still going strong.

forssa halvmaraton

säsongssammanfattning 2018


klädkris

Kanske inte kläderna spelar så stor roll sist och slutligen? Kanske det bara är ett bra tecken om min lilla klädkris är mitt största bekymmer inför loppet?

1

Loppveckan är här

Det låter ju inte alls lika coolt att säga loppveckan, som raceweek. Men nu är den i alla fall här, loppveckan. Favoritloppet går av stapeln på lördagen, och även om det blir femte gången jag springer i Tallinn är det alltid lika nervöst. Distansen är ny för mig, för Tallinn alltså, millopp har jag sprungit många tidigare. Det är dessutom ett lopp som startar först klockan fem på kvällen och det i sin tur kräver annorlunda förberedelser. Jag tänker främst på energiintag och uppladdning. Jag måste äta innan för att orka springa loppet, men jag kan inte äta för mycket för att riskera kraschad mage. Det är min mardröm på lopp. Inte att jag inte kommer att orka springa hela loppet, utan att jag kommer att vara tvungen att bryta för en kraschad mage.

Den här veckan kommer fokus att vara på loppet. Jag ska vila mig i form och inte träna mycket innan lördagen. Jag vill ha pigga ben och en längtan och sug till att springa. Foamroller, stretch, lite yoga och ett intervallpass är planen. Ingen zumba den här veckan. Det passar inte med jobbet och kanske hade jag skippat den annars också. Ingen styrketräning den här veckan heller. Jag vill inte riskera träningsvärk och trötta ben.

loppveckan är här

Träningsplaner för veckan:

Måndag: vila
Tisdag: yoga/stretch
Onsdag: löpning, korta intervaller
Torsdag: yoga/stretch
Fredag: vila
Lördag: lopp
Söndag: vila

På onsdagen är planen att springa sista gången innan loppet. Korta, snabba intervaller för att få en bra löpkänsla. Men samtidigt lugnt och kravlöst, eftersom det är på lördagen jag vill prestera som bäst. Några korta yogapass och lite foamroller och stretch på det, och jag borde ha gjort allt jag kan. Det finns inte så mycket att göra för formen mer, en vecka innan loppet. Jag ska lita på att jag har gjort min träning och bara fokusera på positiva tankar.

Lopp är kul och det kommer att gå bra. Punkt.

1

Träningen inför Tallinn

Det är elva dagar tills jag ska springa i Tallinn. Jag förväntar mig inga stordåd och jag lär knappast springa mitt snabbaste millopp, men jag vill ändå göra mitt bästa. Förstås. Få en bra upplevelse, njuta av loppet och av stämningen. Känna att jag orkar och har krafter kvar mot slutet. Springa om löpare då och kunna plocka placeringar. Som om det spelar någon roll ifall jag blir 1350:e eller 1400:e… I det här inlägget ska jag försöka skriva ner mina tankar kring träningen inför Tallinn.

Tanken är att ännu springa några gånger, med fokus på snabbhet. Jag vill känna mig lätt i steget och som om det finns tryck i benen. Eftersom det ”bara” är tio kilometer jag ska springa, vet jag att distansen inte är ett problem. Jag behöver inte satsa på långpass. Det är snarare farten som kommer att vara det jobbiga. Pulsen kommer att vara hög, det kommer att vara flåsigt och benen kommer att stumna. Jag vet att jag kan ta det lugnt, men jag vet också hur jag fungerar i tävlingssituationer. Fullt ös medvetslös, så länge det håller. Det händer något när nummerlappen kommer på. Även om tanken innan varit att ta det lugnt, går det sällan så när jag väl börjar springa. Sen brukar jag få sota för det mot slutet om jag inte varit tillräckligt tränad…

träningen inför tallinn

Igår sprang jag ett pass med en riktigt bra känsla och det är en sådan känsla jag vill ha i Tallinn också. Där jag känner mig stark och att löpningen rullar på. Även om det är jobbigt, fungerar det att springa. Jag vill springa ett eller två intervallpass med korta, snabba intervaller. Få upp löpsteget och känna mig lätt. Ett intervallpass den här veckan ännu och ett nästa vecka. Den här veckan blir det ännu kanske ett vanligt löppass. Jag vill inte träna för mycket heller, för tanken är ju att vara pigg i Tallinn sedan. På torsdagen börjar dessutom zumban igen. Frågan är om det blir för mycket? Eller alltså zumban vill jag gå på, det skippar jag inte, men kanske jag borde skippa det där vanliga löppasset. Som snarare kanske stjälper formen än hjälper?

Nästa veckan kommer träningen mest bestå av yoga och stretch. Vila mig i form och ladda mentalt. Bara tänka positiva tankar. Äta, dricka, välja kläder och vara ivrig. För det är ändå Tallinn! Loppet jag trodde att jag inte kunde springa i år.

1