Kategori: Lopp (sida 1 av 13)

Ännu mera reflektioner från ett halvmaraton

Jag tyckte att jag skrivit ner alla mina tankar från ett halvmaraton i gårdagens inlägg, men jag kommer alltid på fler ett par dagar senare. Vissa inlägg som jag skriver är mest för mig själv, som en kom ihåg till nästa gång. Kan någon annan få tips och råd av det, så varsågoda. Här kommer ännu mera reflektioner från ett halvmaraton.

ännu mer reflektioner

Uppladdningen inför loppet var utmärkt. Även om starten gick sent på dagen, först klockan tre, blev jag inte hungrig. Eller törstig. Jag brukar alltid äta pizza kvällen innan loppet, det hör liksom till. Jag var orolig innan loppet att jag skulle bli hungrig, men det räckte bra med en rejäl frukost. Sedan banan, smoothie, några chips och lite godis innan starten. Bra mängd salt, bra vätskebalans och inga hungerkänslor.

Smörj in kroppen med så mycket vaselin det bara går. Jag har inte ett skavsår eller blåsa. Jag hade kletat vaselin under armhålorna, vid shortskanten, där pulsbandet ligger… Överallt. Det hjälpte, för inte en (ny) skråma i sikte.

Solglasögon är din bästa vän. Spring alltid i solglasögon, även om det bara är lite sol. Nu var det gassande sol under största delen av loppet, men ännu vid starten var det mulet. Jag funderade länge ifall jag skulle ha glasögonen eller ej, men beslöt mig till sist för att ha dem. Tack och lov! Det hjälpte mycket, huvudet hade kokat annars.

Bilden är från www.suvi-ilta.fi

Var snäll mot dig själv och ha inte för högt uppsatta mål. Malin är som vanligt klok som en bok och poängterar saker som jag nog egentligen vet själv. Att mina mål var högt uppsatta, att värmen påverkar och att det bara är ett lopp trots allt. Bara målgång är super och något jag ska vara stolt över.

Paavo Nurmi tio kilometer plus bröllop ett par timmar senare kommer så inte att funka. Jag skulle verkligen vilja springa på Paavo Nurmi i år igen, men vi ska på bröllop samma kväll. Det skulle kanske vara möjligt rent teoretiskt, om än tight om tid. De tre senaste lopp jag sprungit, har jag efteråt drabbats av löparmage, illamående, allmänt blä känsla i kroppen. Att gå på bröllop i det skicket, nej tack. På bröllopet vill jag ha kul, kunna njuta, äta, dricka, dansa… Då kan jag inte ha en mage som krånglar, eller vara illamående. Eller tokslut. Eller bara allmänt stressad för att först stressa över loppet, sedan springa det utan att kunna njuta, stressa hem, duscha, stressa till bröllopet. Det är bara att inse att det inte blir något Paavo Nurmi i år. Ett svårt beslut, men ett vettigt.

3

Reflektioner från ett halvmaraton

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

reflektioner från ett halvmaraton

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

1

Race report Forssa halvmaraton

Det var varmt, det var svettigt, men jag kom i mål. Ungefär så kan jag sammanfatta Forssa halvmaraton som jag sprang igår. Det är bara att inse, värmen suger otroligt mycket energi av mig när jag ska springa. Och i sanningens namn, var jag kanske inte riktigt tillräckligt väl förberedd heller… Inte i alla fall för att springa på rekordtider.

forssa halvmaraton

Starten för Forssa halvmaraton gick klockan tre på eftermiddagen. Det var först på torsdagen som jag insåg vad det betyder. Jag måste ju äta lunch innan. Jag kan inte bara äta min normala frukost på några mackor och kaffe, utan jag måste ladda upp på ett helt annat sätt. Starten var så sent, att jag skulle hinna bli hungrig efter frukosten, ifall jag inte hade något med mig. Jag brukar ha med mig vatten och kanske banan till starten, men den här gången hade jag mer med mig. Banan, smoothie, chips, godis, bubbelvatten… Supportcrew hade fått stränga order om att inte äta upp alla chips medan jag sprang och han väntade. Jag anade nämligen att chips skulle behövas vid målgång.

Forssa halvmaraton är ett litet och familjärt lopp. Inga köer till bajamajor, utan jag kunde till och med gå på vanlig toa inne i idrottshallen (!) ingen trängsel och gott om tid. Tio minuter innan start hängde fortfarande de flesta vid gräsplanen vid startplatsen. Inget att man måste vara vid startfållorna 45 minuter innan start, utan lugn och ro.

Starten går och jag hittar snabbt min egen rytm. Jag hade bestämt mig för att springa i 6:20-6:30 tempo och öka mot slutet ifall det fanns krafter. Första kilometerna tickar på fort och jag känner mig pigg. Det är inte kämpigt, utan jag hittar mitt eget tempo. Blir omsprungen av några och försöker att inte stressa över det. Jag vet att jag brukar vara stark mot slutet och kunna springa om folk då.

Jag springer mest för mig själv. Ser några löpare framför mig och några bakom mig, men det är inga stora klungor. Men det är ett litet lopp och jag tror att det var ungefär 550 startande för maraton och halvmaraton. Det är typ 5000 för Tallinn maraton, så en viss skillnad 🙂 Jag springer i det planerade tempot och allt känns bra.

Det är varmt, solen gassar och jag gissar att det kommer att bli jobbigt i något skede. Jag försöker att inte tänka på det, utan springer en kilometer i taget. Tänker en tredjedel av loppet åt gången. Allt för att distrahera mig. Sju kilometer, tio kilometer, elva, nu är hälften redan sprunget. Fjorton kilometer, sexton, nu kan jag börja öka…

Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag dricker kanske hälften av sportdrycken, hälften av vattnet och häller resterande mängd vatten över huvudet. Det är så jäkla varmt alltså! När vi springer genom bostadsområden står det barn med vattenpistoler och slangar och sprutar vatten på en. Love it! Det hjälpte i ungefär tre sekunder, men det hjälpte lite i alla fall.

Jag försökte tänka positiva tankar genom hela loppet, jag höll jämn och fin fart hela tiden, men det fanns ingen extra växel igår. När jag kom till 16-18 kilometer och jag hade tänkt börja öka, så händer det inget. Diamantmålet hade jag gett upp för länge sedan, guldmålet var också att ta i. Silvermålet trodde jag nog att jag hade i mig, men icke. Det blev bronsmål med minsta möjliga marginal. 2:14:38 var den officiella tiden.

forssa halvmaraton

Efter målgång stupar jag ner i gräset, trycker i mig chips och vatten och ojar mig. Jag har inte ont, men jag är bara tokslut. Huvudet är mos, ansiktet rödmosigt och svetten rinner. Men i mål kom jag, jag fick min medalj och idag känns allting redan bra. Jag har några andra reflektioner jag tar med mig från loppet, men jag sparar dem till ett skilt inlägg.

7

Tidsmål för halvmaraton

Jag brukar ha tidsmål för lopp, om det sedan är för tio kilometer eller för maraton. Ibland går det enligt planerna och ibland överträffar det alla mina förväntningar. Och tja, ibland går det ju också inte alls… Jag har även tidsmål för halvmaraton och som vanligt med en dag kvar till loppet tvivlar jag. Har jag gjort tillräckligt? Kommer jag att nå mitt tidsmål? Kommer jag ens i mål?

När jag började följa mitt träningsprogram, valde jag ett för halvmaraton under två timmar. Det verkade realistiskt när jag började träna inför halvmaraton. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06, men det sprang jag år 2015. Sedan dess har jag inte varit i närheten av tiden, men jag har inte tränat för det heller. Mitt fokus har varit på maraton, och allt annat jag sprungit har varit en bonus. Eller år 2016 tränade jag faktiskt för halvmaraton, men då stoppade värmeböljan mig från rekord.

tidsmål för halvmaraton

Det verkar tyvärr som om historien kommer att upprepa sig. Det har lovats 21 grader och full sol till lördagen. Jag som redan innan tvivlade på rekordtider, tvivlar ännu mer efter väderprognosen. Värme och sol är härligt, men det är jobbigt att springa i. Speciellt långt. Det är som om värmen suger musten ur mig. Jag blir tröttare och flåsigare än vanligt. Huvudet blir mos och det känns som om jag kokar. Att i det läget försöka pressa mig till rekordtider, känns… Svårt. Och då är jag inte ens övertygad om att jag hade kunnat pressa mig till rekordtider annars heller. Utan värmebölja. Hursomhelst. Tidsmål för halvmaraton var rubriken för inlägget och tidsmål ska jag försöka skriva. Inför Tallinn maraton myntade Malin det fina uttrycket diamantmål, jag fortsätter använda det.

Tidsmål för halvmaraton

Diamantmål: under två timmar

Guldmål: personbästa

Silvermål: under 2:10

Bronsmål: under 2:15

Jag har haft svårt att veta vad som är ett realistiskt mål att ha. Långpassen jag sprungit har känts bra och som om det funnits mer att ge. Mina snabbare tempopass har också känts okej, jag har fått kämpa, men det har ändå gått. Fast då har jag i och för sig sprungit kortare sträckor och det är kanske därför jag tvivlar. Den gången jag försökte springa ett kortare långpass i snabbare tempo, gick det inte alls. På loppet tror jag inte att distansen kommer att vara ett problem, utan tempot. Och ifall tempot är ett problem, blir det svårt att nå något av mina tidsmål.

Äsch, jag bara svamlar. Målgång är bra!

Wish me luck!

2

Nervöst värre

Jag som trodde att jag inte var nervös inför att springa halvmaraton mer. Jag trodde att jag vant mig efter att ha sprungit två maraton. Att distansen inte längre skrämde mig, att jag skulle känna mig väl förberedd och att det skulle kännas bra. Hahahaaa! Här sitter jag nu i alla fall och tvivlar och är nervös. Det är nervöst, det är pirrigt och jag undrar hur det ska gå vägen. Jag håller på med ett inlägg om mina tidsmål, men jag sparar det tills imorgon. Mina tidsmål skiftar nämligen från dag till dag.

det är nervöst nu

Jag blir nästan lite irriterad på mig själv. Varför utsätter jag mig för sånt här? Fast jag vet ju innerst inne att det kommer att gå bra. Att jag alltid känner mig så här inför lopp. Tvivlande, nervös, orolig, men samtidigt väldigt ivrig på att springa. Jag är ju redo och vill springa. Det är det här jag har tränat för länge. Det är så här det ska kännas, antar jag. För att det är ett tecken på att det betyder något för mig.

 

2

Förberedelser inför loppet

På lördag är det dags för halvmaraton och jag går igenom mina sista förberedelser inför loppet. Sista träningspasset, stretching, mental förberedelse, packningslista… Allt som jag kan tänkas komma på. Jag är lite orolig för vädret. Väderprognosen visar varmt. Jättevarmt och sol, vilket är ungefär det värsta tänkbara vädret. Ett halvmaraton är annars också jobbigt, och är det varmt blir det bara jobbigare. Jag hoppas att min kropp vant sig vid värmen, och att jag inte påverkas av det lika mycket som tidigare.

Idag sprang jag det sista träningspasset inför lördagen. Tanken var att springa 8 gånger 1 minuters intervaller och sedan ännu två kilometer i 5:40 tempo. Intervallerna gick bra, men sedan blev det stopp. Jag fick akut ont i magen och var nästan tvungen att vika mig dubbel vid diket. Jag beslöt mig för att gå hem och inte pressa kroppen i onödan. Det blev inte det formbesked jag var ute efter, men jag tror inte att två kilometer hit eller dit gör mycket. Jag har gjort min träning, nu är det bara att lita på det.

sista förberedelser inför loppet

Intervallerna kändes bra. Jag var pigg i benen och kunde trycka på. Nu ska jag förbereda mig mentalt. Ladda, tänka positiva tankar och stretcha ut kroppen. Hålla igång med lite promenader och yoga, men inte något desto mer ansträngande. Komma ihåg att äta (!) och dricka. Ifall det är varmt på lördagen är det extra viktigt att jag har vätske- och saltbalansen i ordning.

Håll tummar för mig!

3

Sista tuffare passet innan halvmaraton

Om mindre än en vecka är det meningen att jag ska ställa mig på startlinjen till halvmaraton. Mitt första halvmaraton sedan 2017. Jag är inte nervös för själva distansen, även om det säkert också hinner komma närmare loppet. Jag är mer orolig för tiden. Orolig är väl kanske fel ord, men det känns som om formen pendlar upp och ner. Ibland tror jag att jag kommer att springa för pers och ibland känns det som om jag får vara glad så länge det inte blir personsämsta.

sista tuffare passet innan halvmaraton

Idag sprang jag det sista tuffare passet inför halvmaraton. Känslan var så där. Jag sprang igen innan frukost och kanske det påverkade mig. Tanken var att jag skulle springa 50 minuter i 5:40 tempo. Tidigare när jag har sprungit liknande pass har det varit kämpigt, men det har ändå gått. Nu gick det inte alls. Jag var inte ens i närheten av tempot. Hur jag än försökte öka och trycka på, var det som om kroppen inte alls svarare.

Jag tycker inte att jag var flåsig, benen var inte tunga eller pulsen hög, men det hände liksom ingenting. Jag kom inte alls upp i tempo. Kroppen svarade inte och jag förstår inte vad som är felet. Kanske huvudet inte riktigt var med mig ännu, så tidigt på morgonen? Kanske det hade varit bättre att springa efter frukosten i all fall med mera energi i kroppen? Jag vet inte vad som är värre. Springa  i värme, eller springa innan frukost med för lite energi till tuffare pass.

Nu gäller det bara att ladda om. Sista tuffare passet är gjort. Det finns inte så mycket jag kan göra för formen mer. Nu ska jag ladda mentalt. Lita på att träningen jag gjort räcker, att jag är i form och att det kommer att gå bra. Tiden blir vad det blir. Ett halvmaraton är alltid ett halvmaraton, och jag ska vara nöjd oavsett.

1

Planerat halvmaratontempo

Planen var att springa ett kortare, men snabbare långpass. Gärna i närheten av mitt planerade halvmaratontempo. Det gick så inte. Det gick inte alls. Jag fick kämpa för att få upp farten och jag var ändå inte i närheten av vad jag i min drömvärld har som halvmaratontempo. Jag var inte ens ditåt, utan det skiljde typ 40 sekunder per kilometer. Andningen fungerade inte, benen var tunga och som grädde på moset fick jag löparmage när jag kom hem. Success!

Jag vet inte vad som är felet. Jag tycker att det har känts bra på mina senaste löppass och jag trodde verkligen att jag hade det i mig. Visst anade jag att jag skulle få kämpa, men jag var inte ens i närheten. Jag tyckte att jag sprang på bra, det var flåsigt och tungt och det kändes som om jag sprang i ett högt tempo. Jag kollade på klockan ibland och fick nästan en chock när jag såg tempot. Inte ens nära vad jag vill springa halvmaraton i, utan snarare ungefär samma tempo som jag sprungit alla mina andra långpass i. Som jag dessutom sprungit längre och med en betydligt bättre känsla.

Fast det är kanske så här det ska kännas ett par veckor innan halvmaraton? När jag tränat på bra. Att kroppen är nedtränad och på gränsen. Att det känns bättre sedan när jag lättar på träningen. Formtoppning och sådant. Att jag på loppet kommer att flyga fram, även om det på träning känns tungt. Jag hoppas på det.

1

Vadå träningsprogram?

Den skarpsynta har kanske uppfattat att jag ibland använt ord som träningsprogram när jag beskrivit min träning. Vadå träningsprogram? Vilket då? Ska jag springa något lopp? Jag har inte skrivit ut det på bloggen, för det krävs en viss övertalan här hemma ännu… Men jag tränar alltså för att springa halvmaraton den 15.6. I Forssa, därav övertalandet. Sam, ifall du läser detta. Vi ska till Forssa den 15 juni.

träningsprogram halvmaraton

Jag har haft svårt att bestämma mig för vad och vilka lopp jag vill springa i sommar. Jag har inte kunnat bestämma mig för distansen och för vilket lopp. Nu har jag väl i alla fall kommit ett steg på vägen och bestämt mig för halvmaraton. Och för att inte springa maraton i år… Halvmaraton i Forssa är ett lopp som jag tipsades om via bloggen. Det är bra med blogg, man lär sig alltid nytt och får en massa bra tips.

Nu följer jag ett träningsprogram för halvmaraton. Jag är inte riktigt redo att outa mina tidsmål ännu, men tids nog. Distansen skrämmer mig inte, jag vet att jag skulle fixa att springa ett halvmaraton fast imorgon. Det handlar mer om att finjustera träningen för att förhoppningsvis kunna prestera bra, tidsmässigt. Det känns som evigheter sedan jag tränade inför ett halvmaraton. Jag har varit så fokuserad på maraton de två senaste åren, alla andra lopp jag sprungit har bara varit en bonus. Därför är jag nästan nervös. Hur springer man halvmaraton? Vad bör jag träna på?

Det är också en delorsak till varför jag valt att följa ett träningsprogram. Jag har ett mål med min träning, och jag behöver något som sporrar mig. När jag inte har inspiration till att hitta på egna intervallpass, eller när motivationen tryter. Då är det bara att följa programmet. Lita på processen och att jag tränar rätt. På loppet kommer det sedan att visa sig om jag tränat rätt eller fel.

Mitt mål med träningen är att få upp snabbheten. Distansen är inget problem, men snabbheten för längre sträckor finns inte ännu. Jag har sprungit mycket intervaller den senaste tiden och försökt lägga in fart i mina långpass. Inte alltid bara mata på, utan ha inslag av högre tempo mitt i långpasset för att lära kroppen hur olika tempon känns.

0

Missen på Helsinki city run

Har ni hört om missen på Helsinki city run? Där Iivo Niskanen sprang fel rutt på grund av en arrangörsmiss? Tre kilometer från mål på halvmaraton, svänger han fel och springer i stället nästan 27 kilometer. När det hände var han andra i loppet och det är ju sådant som bara inte får hända. Det är min mardröm vid lopp. Att springa vilse eller fel. Inte för att jag någonsin kommer att befinna mig i en sådan situation att det spelar någon roll placeringsmässigt, men irriterande skulle det ju vara. Istället för en andra plats blev det en diskvalificering.

Min taktik är alltid att följa efter klungan vid lopp. Jag minns mitt första maraton, då hade jag ingen klunga att springa med. Jag hade någon löpare framför mig ibland, och någon efter, men det var inte direkt trängsel. Tack och lov för den blåa linjen på sina håll och för att funktionärer visar var man ska svänga. Men om de visar fel då? Som det verkar ha gått till på Helsinki city run. Där ledarcyklisten visat fel vid en korsning.

misstaget på helsinki city run

Jag minns också förra året på Tallinn maraton. Då hade jag en klunga att springa med och det var betydligt mer folk omkring mig. Vid något skede av banan möts maraton och halvmaratonlöparna. Halvmaratonlöparna kom från höger och sprang åt ett håll, medan maratonlöparna skulle åt ett annat. Det var trångt, det var stökigt och det gällde att följa med rätt klunga och springa åt rätt håll.

 

1
« Äldre inlägg

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑