Igår blev det dags för det första riktiga löppasset efter min ofrivilliga vila med ryggont. På onsdagen gjorde jag en testrunda och allting kändes bra då redan, men jag ville inte riskera något. Då blev det en lugn runda för att testa på kroppen. Igår stod det intervaller på schemat.

Planen var att springa 4 minuter i 7:00 tempo och 4 minuter i 5:45 tempo. Totalt sju gånger. Jag ändrade min plan redan innan jag stack ut, för jag visste att jag inte skulle orka med sju varv. Det hade varit en jättestressig dag på jobbet, jag hade jobbat övertid och var allmänt trött och hungrig. Jag hade inte haft tid att äta ordentligt och var trött i benen redan innan jag började springa.

Jag visste att det skulle bli kämpigt, men jag ville inte ställa in passet. Jag tänkte att fem varv är bättre än inga varv och att det får räcka för den gången. På uppvärmningen kändes allting okej, lite segt, men det brukar det oftast vara innan jag kommit igång ordentligt.

På den första sju-minuters intervallen fick jag kämpa för att få upp tempot. Jag tänkte att är det så här svårt att komma upp i 7:00 tempo så kommer det ju att vara omöjligt att hålla 5:45. Mina intervall-tider var lite ditåt. När jag skulle springa 7:00 sprang jag kanske i 7:10 och när det var dags för 5:45 sprang jag ibland i 5:30 och ibland i 5:50. Det kändes trögt genom passet, det fanns inget tryck i benen igår Känslan var att jag sprang långsamt och hur jag än kämpade så verkade det inte gå snabbare.

Jag är förvånad över att klockan visade att jag faktiskt kom ner (upp?) i 5:30 tempo. Det var trötta ben som sprang igår. Idag har det blivit en vilodag i form av en massa shopping och besök till diverse köpcentrum. Imorgon är planen långpass och då får jag säkert användning för en del av grejerna jag köpt idag.