Jag har ju skrivit om det på bloggen tidigare, om mina planer att springa maraton i sommar på Paavo Nurmi, men jag har inte varit anmäld till själva loppet. På fredagen tog jag mod till mig och klickade i anmälan… IIIK! Det är så skrämmande och spännande på samma gång. Det blev på något sätt mycket mer verkligt nu, även om tanken alltid funnits att det är just det loppet som jag ska göra min maratondebut på.
Men ändå! Maraton alltså! Vet ni hur jäkla långt det är? Det är jättelångt, dubbelt så långt som ett halvmaraton (daah). Och redan ett halvmaraton är ju jättelångt tycker jag och nu har jag alltså anmält mig till dubbla sträckan. Hur tänkte jag där?
Välkomna med att följa min resa dit. Jag antar att det kommer att bli en massa funderingar om det framöver…
Du kommer fixa det! Det är långt men man är inställd på det och då går det. Ungefär som när man tränar, är man inställd på långpass så kan man springa det men är tanken 5 km så känns det dubbla helt omöjligt./Hon som har tagit sig runt ett maraton en gång för länge sedan
Jag visste inte att du sprungit maraton nångång! Coolt!
Det här är så roligt! Men jag förstår att du är nervös också, jag har exakt samma känsla inför maraton-sträckan, och har inte vågat börja satsa på den ännu ? Jag ser fram emot att få följa din träning, och självklart loppet sen när det är dags!
Mina känslor pendlar från dag till dag angående maraton. och ena sidan tänker jag att det är långt dit och att jag hinner träna bra inför. och andra sidan inser jag att det inte egentligen alls är så långt dit och vad sjutton har jag gett mig in på… 🙂
Kommer bli grymt kul!! Men det fixar du!! 🙂
Tack snälla för pepp, det kommer att behövas!