Idag var det dags för veckans enda träningspass enligt det program jag följer till maraton. Vilket pass sedan! Det var jobbigt och tungt och det underlättade inte alls av att jag känner mig påverkad av pollen. Eller så håller jag på att bli sjuk… Jag har känt mig täppt i näsan och den kliar. Idag på springturen kändes det som om jag inte fick någon luft, det bara rev i lungorna. Inte alls en kul känsla!

Passet jag sprang var korta intervaller,  jättemånga sådana. Redan innan jag for ut visste jag att det skulle bli tufft, intervallerna såg jobbiga ut redan på pappret. När jag försökte räkna ut vilken rutt jag skulle ta, hur länge passet ungefär skulle ta, konstaterade jag att det kommer att bli närmare en och halv timmes löprunda, med uppvärmning och nedjogg. Det är ett långt pass i min värld.

Vad sprang jag då för pass? 10 gånger 2 minuter med 1 minuts gåvila. Sedan 3 minuters set vila och så allt på nytt igen. Totalt alltså 20 x 2 minuter, 40 minuter snabbt (idag, snarare snabbare). Under den tredje intervallen insåg jag att det kommer att bli kämpigt idag. Jag flåsade och frustade och det fanns inget tryck i benen. Varken andningen eller benen fungerade som jag ville idag. Andningen påverkades säkert av pollen och benen var kanske inte helt pigga efter tisdagens benpass.

Mitt tempo på intervallerna var väldigt blandat idag. Det var inte fråga om något jämnt pass. Ibland var jag nere på 5:30, ibland visade klockan 6:30. Och allt där emellan… Jag kämpade igenom alla intervaller och är glad över att jag inte avbröt. Jag tänker hela tiden på mitt kommande maraton och att det kommer att kännas jobbigt då också. Det är bara att bita ihop och kämpa. Pannbenet ska bli starkt!