Intervaller är lite av hatkärlek för mig. Det är inte direkt kul när jag springer dem, men känslan efteråt är toppen. Samtidigt vet jag att de är bra för många orsaker och jag vill ju bli bättre i min löpning. Jag har inte sprungit regelrätta intervaller sedan mitt halvmaraton i början av september. Jag har mest kört på känsla och ökat tempot när jag känt för det. Inte kollat på klockan utan mest lunkat på enligt lust. Fartlek helt enkelt.

Igår var första gången på länge som jag bestämde mig för att springa vanliga intervaller. Såna där klockan piper till när jag ska växla tempo och där jag hade en plan och ett inbyggt schema i klockan. Jag valde att starta lugnt och försiktigt. 10 st intervaller a´ 1 minut, med 1 minut vila mellan varje intervall. Ett första försök till snabbare tempo. De är korta så det hinner inte bli kräkjobbigt, men det känns ändå som om jag gjort något. Kul att springa snabbt igen och veta att jag kan. Skönt att få en tempoväxling i kroppen och känna på flåset.

Det var inte direkt den mest behagliga löprundan. Jag hade nämligen ätit innan och ibland kändes det som om jag hade maten uppe i halsen. Tempot blev kanske därför lägre än vad jag egentligen hade orkat med. Nu var jag tvungen att gå under vilan, främst för att det var obehagligt att springa med så tung känsla i magen. Idag sprang jag inte för fullt, utan det hade funnits mer att ge. Samtidigt kanske det är bara bra? Det var mina första intervaller på evigheter och det är en bra känsla att ta med mig till nästa pass.Att det finns mer krut i benen och mer att ge. Lite längre uppehåll mellan middag och intervallpass, så går det nog bättre nästa gång 😉