Gårdagens yoga kändes bra och lämnade inga spår i kroppen. Idag kände jag mig redo att springa igen, min första löprunda på över en vecka. Jag tänkte mig en lugn runda runt kvarteret. Kände jag något i kroppen skulle jag avbryta och gå hem.

Jag har varit ledig hela dagen och det är lyx att kunna springa mitt på dagen. Speciellt nu när vi har övergått till vintertid och det blir mörkt redan klockan fem(!) Då är det skönt att få se ens lite dagsljus och kunna njuta av solen. Det gäller att passa på medan tillfälle finns. Idag har vädret varierat, det har varit allt från snö till solsken. Kallt och blåsigt som fan dessutom. Låt er inte luras av solen på bilden, det var svinkallt att springa.

Löpningen då? Det var helt okej. Det kändes inget i kroppen och det är huvudsaken. Jag sprang strax över fem kilometer, längre än vad jag egentligen hade planerat. Det blåste som sagt storm, så jag fick kämpa på rejält i motvinden för att överhuvudtaget komma framåt. Farten blev därefter, inga rekordtider direkt 🙂 Det hade jag inte förväntat mig heller. Det här var en kom-igång-efter-uppehåll-runda. Rekord kan jag springa någon annan gång, nu ville jag bara ta mig ut genom dörren igen.

Även om jag nu tränat två dagar på raken och det känts bra, vill jag inte förivra mig. Den här veckan är annars också knepig träningsmässigt och det är säkert bara bra. Det är mycket på och med jobbet. Jag ska jobba långa dagar den här veckan och på lördagen ska vi har vår julfest med jobbet. Och på söndagen kommer jag säkert vara *lite trött*. Jag tror det är bra för mig att inte kunna träna varje dag. Då skulle jag säkert göra det och snart vara tillbaka i noll träningsmotivation och att känna mig sliten. Hmmm…. Och så undra varför?!