Det är väldigt sällan jag springer med telefonen med mig. Främst för att jag tycker att den skumpar, är i vägen och på sommaren har jag ingenstans att lägga den i. Om jag inte tar med mitt vätskebälte förstås och frågar är om inte vätskebältet skumpar ännu mer. Nu har jag insett förtjusningen med att ha med telefonen. Kameran i den och möjligheten att stanna och ta fotopauser. Nu behöver jag inte ta selfien hemma på bakgården, jag kan fota längs med rundan. (Det blir nog proffsbloggare av mig ännu ska ni se 😉 Det tog mig ju bara två år att komma till den insikten.)

Idag slutade jag jobbet strax efter tre och solen sken. Jag hade planerat att springa direkt när jag kom hem från jobbet och tänkte att jag äntligen skulle få springa i dagsljus igen. Vad jag inte tänkte på att det blir mörkt efter fyra. Innan jag var hemma från jobbet, ombytt och klar för löpning, var klockan redan närmare fyra och skymning ute. Springa skulle jag oberoende om det var mörkt eller ej och jag tog telefonen med mig för att ha möjligheten till fotopauser. Det var inte mörkt ännu, så jag gissade att jag skulle hinna fota lite längs med vägen i alla fall.

Jag tassade iväg och hade planerat att stanna första gången vid hamnen. Dit hade jag räknat med att hinna springa till innan det var helmörkt ute. Där gissade jag också att det inte skulle vara folk en fredagseftermiddag/kväll och jag skulle kunna fota ifred. Efter några misslyckade försök där jag främst lyckades fota vägen och inte mig själv springandes, fick jag till sist några hyfsade bilder.

Jag började bli ivrig på det här att fota mig själv och kom hela tiden på fler ställen och platser jag kunde testa. Tyvärr var det alltför mörkt ute vid det här laget för att få till lyckade bilder, men jag har inspiration till fler gånger nu. Jag kommer nog att ha telefonen med mig på fler rundor framöver. Speciellt sedan om jag ska börja springa enligt pulsen igen. Då kommer jag antagligen att bli tvungen att gå mellan varven. Kanske det inte känns lika jobbigt mentalt om jag  tar fotopauser. Då är det mer som om det var meningen att jag skulle stanna. Inte att jag gjorde det av tvång för att pulsen var för hög…

En selfie måste jag ju bjuda på